Sveriges restriktiva abortlagar (reportage, Neo)

I USA är aborträtten kontroversiell och inskränkt, men i Sverige slår vi vakt om fri abort. Så ser fördomen ut.

I själva verket tycker amerikanska abortanhängare att Sveriges lagar är för restriktiva. För barn som föds för tidigt är Sverige ett av de bästa länderna. I dag är neonatalvården så effektiv att man kan rädda en del barn födda efter att graviditeten precis passerat vecka 22. Trots det finns inga nationella riktlinjer för vid vilken vecka livsuppehållande intensivvård sätts in.

När Ekot gjorde en rundringning 2009 visade det sig att det bara var två av sju universitetssjukhus som rutinmässigt gick in med livsuppehållande vård vid en så tidig födsel. I Uppsala och Umeå försöker man alltså rädda foster som bara några dagar tidigare hade kunnat aborteras, antingen av sociala skäl, eller medicinska som till exempel gomspalt eller Downs syndrom.

Den nuvarande svenska abortlagen trädde i kraft 1975, och slog fast kvinnors rätt till fri abort fram till vecka 18. Efter det kan man med Socialstyrelsens tillstånd göra abort fram till vecka 22.

De flesta – men inte alla – som ansöker om abort efter vecka 18 får ansökan godkänd. Runt en procent av alla aborter i Sverige utförs såpass sent i graviditeten, vilket 2010 innebar 450 genomförda aborter. Efter vecka 22 beviljas abort endast om fostret är så svårt skadat att det inte kan anses vara livsdugligt utanför livmodern.

Om moderns liv och hälsa är i fara i ett sent skede av graviditeten kan medicinskt ansvarig läkare besluta om att avbryta graviditeten med syfte att rädda både mamma och barn. I fall där man måste välja sätts mammans liv främst. Den svenska abortlagen har ett grundmurat politiskt stöd hos riksdagspartierna. Bara Sverigedemokraterna vill sänka gränsen till 12 veckor.

En vanlig tankefigur är att ställa upp det fria Sverige mot skräckexemplet USA, där konservativa religiösa krafter sägs styra abortlagarna. Men den amerikanska lagstiftningen är i vissa avseenden betydligt mer tillåtande än den svenska. Enligt Elisabeth Nash, som arbetar med reproduktiva rättigheter och lagstiftningsfrågor på amerikanska Guttmacher Institute, är den svenska policyn restriktiv.

– Åtminstone utifrån de krav som fastställts av Högsta domstolen i USA, eftersom Sverige sätter gränsen tidigare än livsduglighet. De amerikanska abortlagarna är en snårskog. Aborträtten vilar på utslaget från det berömda fallet Roe v Wade 1973. Advokaterna Linda Kaffe och Sarah Weddington företrädde Texas-servitrisen Norma McCorvey som ville göra abort, vilket då var förbjudet.

Hon blev ”Jane Roe”, det symboliska namnet valdes för att visa att frågan handlade om kvinnor som grupp. Högsta domstolen beslutade att delstaternas lagar mot abort stred mot principen om rätten till privatliv. Högsta domstolen har därefter slagit fast att aborter bara kan förbjudas på delstatsnivå om fostret kan överleva utanför kvinnans kropp, en gräns som inte är centralt fastställd men i praktiken ofta hamnar runt 24 veckor.

Efter det måste abort tillåtas om moderns liv eller hälsa är hotad. Delstaterna kan däremot införa restriktioner för hur en abort kan genomföras. Sjukförsäkrings-begränsningar, krav på vaginala och medicinskt omotiverade ultraljudsundersökningar för att se fostret, och föräldrars godkännande om kvinnan inte är myndig, är vanliga begränsningar i abortkritiska delstater. Flera stater har också infört så kallade trigger laws – lagar som omöjliggörs av dagens federala lagstiftning för att de begränsar aborträtten, men träder i kraft om Roe v Wade skulle upphävas.

På grund av den tudelade lagstiftningen skiljer sig både lagar och tillgänglighet åt mellan delstaterna. Ungefär hälften av de amerikanska kvinnorna som gjorde abort efter vecka 16 hade velat göra abort tidigare. De hindrades av att de inte hade råd, eller av att det saknades kliniker i närområdet. Åsikterna om aborträtten är mer jämnt fördelade i USA än i Sverige.

2011 sade sig 49 procent av amerikanerna vara pro-choice, medan 45 procent kallade sig pro-life. I Sverige är abortmotståndet marginellt, och företräds främst av katolska kyrkan och organisationen Ja till livet. Därför är också diskussionen kring aborter mer levande i USA, särskilt kring de sena aborterna.

Några av de mer framträdande opinionsbildarna mot sena aborter i USA är så kallade abortöverlevare, som Gianna Jessen, vars biologiska mor 1977 ville göra en abort efter sju och en halv månads graviditet. Den misslyckades, och Gianna överlevde. I ett annat känt fall från Tyskland 1997 överlevde en pojke med Downs syndrom en abort i vecka 25. Det är två av flera extrema exempel, som tydligt illustrerar att det som kallas sena aborter är en fråga med nyanser.

Det som väcker allra starkast känslor i USA är annars så kallad partial birth, delfödselabort. Vanligtvis avses en ovanlig abortmetod som utförs sent i graviditeten, ofta runt sjätte månaden. Med denna metod föds det levande fostret fram utan att helt lämna kvinnans kropp, huvudet punkteras och hjärnsubstansen sugs ut så att skallen kollapsar.

Enligt American Medical Association är metoden aldrig medicinskt motiverad. I den amerikanska debatten har det hävdats att metoden bara har använts i akuta fall eftersom den är det säkraste tillvägagångssättet. Andra har menat att metoden har använts oftare, och även på friska foster och kvinnor.

Metoden förbjöds i USA 2003 av president George W Bush. Den används inte i Sverige och det saknas statistik över förekomsten i Kanada. Andra liknande sätt att göra sena aborter på fortfarande är dock fortfarande lagliga. Ändå fortsätter den infekterade debatten. Delvis för att termen partial birth är politisk, inte medicinsk, och ofta används synonymt med sena aborter överlag.

Men varför försvarar många abortanhängare i USA även en medicinskt och moraliskt tveksam metod som delfödselabort? En mer principiell invändning är att vilken metod som ska användas är en fråga mellan kvinnan och hennes läkare. I det mötet finns inte plats för strikta lagar och påstridig moral.

Ett annat argument är att ett förbud mot denna metod öppnar för fler förbud, bland annat genom otydliga och generella formuleringar, vilket ytterligare kan hota tillgången på säkra och tidiga aborter.

– Vissa människor hävdar att det federala förbudet bara var en isolerad insats som syftar till en viss medicinsk åtgärd, och att det inte ingår i en samlad insats för att rulla tillbaka de amerikanska kvinnornas hårt vunna rättigheter. Det antagandet är felaktigt, kommenterade den blivande presidenten Barack Obama förbudet i ett tal inför organisationen Planned Parenthood i juli 2007.

Förbudet mot abortmetoden nådde också svenska medier. Under rubriken Bush inskränker kvinnans rätt skrev tidningen ETC 29 oktober 2003:

”Hädanefter är det förbjudet med så kallad ’partial-birth abortion’, ett ingrepp som sker sent under graviditeten. Republikanerna har drivit förbudslinjen genom att frossa i medicinska detaljer, som att fostrets huvud krossas. De har framställt dessa aborter som barbariska och onödiga. Rena lögner, menar flera människorättsgrupper som vill att sådana aborter även i fortsättningen ska vara tillåtna.”

I RFSU:s tidning Ottar rapport kunde man i mars 2006 under rubriken USA trappar upp kriget mot kvinnorna läsa: ”George W Bush kallar metoden för en ’avskyvärd praktik’. Av läkare beskrivs den däremot som det säkraste sättet att rädda en gravid kvinna, vars liv hotas av hjärtsjukdomar, högt blodtryck eller cancer.”

Om beskrivningen stämmer skulle det betyda att amerikanska läkare före förbudet hade möjlighet att tillämpa den allra bästa metoden för att avsluta en långt gången graviditet hos en sjuk kvinna, medan vi i Sverige använder mer osäkra metoder. Klart är i alla fall att när svensk press rapporterar om att aborträtten sätts ur spel i USA, kan det röra sig om aborter som inte heller hade tillåtits i Sverige och om kritik som hade betraktats som rimlig även här.

Även i Kanada finns kritiker av den svenska abortlagstiftningen. Joyce Arthur från Abortion Rights Coalition of Canada (ARCC), tycker att det borde vara upp till den enskilde läkaren och patienten att avgöra om en abort är lämplig, oavsett anledning. Så fungerar det i Kanada.

– Den svenska lagen är för restriktiv. Att införa lagar gällande medicinska praktiker är fullständigt opassande. Dessutom är majoriteten av de sena aborterna nödvändiga på grund av allvarliga fosterskador. Det är grymt, omänskligt och ett nedvärderande sätt att behandla kvinnor att tvinga dem att bära foster som kommer att bli svårt funktionshindrade, menar hon.

I Kanada, där ARCC verkar, ser det annorlunda ut än både i USA och i Sverige. Sedan 1988 saknas nämligen lagstiftning helt, vilket är mycket ovanligt internationellt sett. Tillgången på sjukhus och kliniker som utför aborter varierar dock kraftigt över landet.

I både Kanada och USA förekommer våld, hot och trakasserier mot läkare som utför aborter, i synnerhet sena aborter, vilket har negativ inverkan på tillgängligheten. Det förekommer att kanadensiska kvinnor skickas över gränsen till någon av de amerikanska klinikerna för att genomgå en sen abort.

Joyce Arthur tycker inte att det behövs några centrala lagar för att reglera abort.

– På samma sätt som det inte behövs några lagar för att reglera blindtarmsoperationer. Kanada har inte haft några lagar om abort sedan 1988, och vi har bevisat att de är helt onödiga. Abortvännerna i Sverige är inte så tillåtande.

RFSU:s generalsekreterare Åsa Regnér tillhör aborträttens främsta tillskyndare i Sverige, men hon vill inte kännas vid några problem med den svenska abortlagstiftningen.

Varför inte göra som i Kanada, och avskaffa lagstiftningen helt?

– RFSU stöder den svenska lagen i sin helhet, alltså också att det finns en period där experter bedömer om abort ska få göras, och att gränsen går vid livsduglighet. Vi tycker inte att läkare ska få besluta om aborter som görs efter den gränsen. Stina Svensson, talesperson för Feministiskt initiativ, är inne på samma linje.

– Den svenska lagstiftningen är bra. Utan lagstiftning får vi en vinklad och godtycklig sjukvård samt aborträtt, menar hon.

Jenny Sonesson, folkpartist och aktiv i kvinnoförbundet Liberala kvinnor, anser dock att den svenska abortlagen är för restriktiv, något hon har egen erfarenhet av. Hösten 2011 fick hon och hennes make beskedet att barnet de väntade hade ett stort ryggmärgsbråck och hjärnskador, och i samråd med läkare beslutade de om abort.

– Det var ett fruktansvärt beslut. Och jag trodde att det skulle gå fort att få vård. Men väntetiden var närmare två veckor. Två veckor! Då skulle jag vara i vecka 19. Efter påstötningar gick det att ordna en vårdplats efter en vecka och ingreppet gjordes med bara en dags marginal för den fria aborten.

– Det var viktigt i min läkningsprocess att det var jag själv, och inte staten i form av Socialstyrelsen, som fattade beslutet om min kropp och mitt liv, säger Jenny Sonesson, som understryker att det är fysiskt plågsamt att göra en sen abort och ingenting som görs lättvindigt.

Vissa allvarliga fosterskador går inte att upptäcka förrän graviditeten närmar sig tidsgränsen för den fria aborten, vilket enligt Sonesson talar för att gränsen borde utökas med en eller två veckor

– I ljuset av min erfarenhet anser jag att lagstiftningen är för snäv. Om vi ska diskutera den fria aborten behöver vi även våga diskutera den svåra frågan om fosterdiagnostik. Gränsen för fri abort borde utökas något. Jag har gravida vänner som fick tid för första ultraljud när gränsen för fri abort var passerad.

Den nordamerikanska abort-debatten är intressant även för oss i Sverige. Kontroverserna kring sena aborter och tvivelaktiga metoder visar att svenska abortanhängare försvarar en abortlagstiftning som i många fall är mer konservativ än den amerikanska, och långt ifrån Kanadas icke-lagar.

Å andra sidan är många abortmotståndare tveksamma till att förbjuda aborter helt. Trots detta debatteras abort som om det vore en fråga om alldeles självklara rättigheter till frihet eller liv. Hur rätten till abort ska utformas är inte alltid så självklart som det kan låta. Veckogränserna är exempelvis inte självskrivna.

Oavsett hur man förhåller sig till abortfrågan går dagens gränser att ifrågasätta. Liksom den svenska självbilden av en abortlagstiftning som inte alls är så fri som den framställs. För nordamerikanska pro-choice-anhängare framstår den snarare som restriktiv och människofientlig.

Publicerad i Neo 3/2012

De levandes plikt mot de döda (reportage, Axess)

Att hitta och begrava de som stupade i andra världskriget är inte bara en fråga om värdighet. I dagens Ryssland är det också viktigt för att skänka upprättelse åt de anhöriga, om än kanske främst på ett symboliskt plan.

Kriget är inte över förrän den sista soldaten är begraven. Formuleringen brukar tillskrivas den legendariske ryske fältmarskalken Alexander Suvorov (1729-1800), som enligt sägnen aldrig förlorade ett slag. Andra världskriget, eller det stora fosterländska kriget som kriget mot Nazityskland 1941-1945 ofta kallas i Ryssland, slutade med nazistisk förlust och sovjetisk seger, men den siste soldaten är ännu inte begraven. På slagfälten som kriget lämnade efter sig i det som en gång var Sovjetunionen ligger fortfarande miljontals soldater obegravda. Det talas om så många som fem miljoner, men det kan vara fler. Majoriteten ligger där de stupade, en del har fått så kallade sanitära begravningar i skyttegravar, nödtorftigt täckta med jord.

Den 22 juni 1941 inledde Nazityskland invasionen av Sovjetunionen. Operation Barbarossa var och är den största militära operationen i mänsklighetens historia, och dess misslyckande blev vändpunkten för Hitlers militära framgångar. I mitten av augusti nådde de tyska styrkorna fram till Leningrad, dagens Sankt Petersburg, med avsikt att omgående jämna staden med marken. Vad Hitler inte hade räknat med var att Röda armén skulle lyckas hålla staden. Det sega motståndet och de stagnerade framryckningarna blev i stället inledningen på en cirka 900 dagar lång belägring, en tid då ytterst lite förnödenheter nådde fram till befolkningen och ungefär en tredjedel av stadens tre miljoner invånare dog. Mindre än en halv miljon människor evakuerades. När det inte gick att inta staden beslutade Führerns högkvarter att man skulle skära av alla förbindelser till Leningrad, för att sedan bomba staden och låta dess invånare dö av svält och kyla. Sedan staden på detta sätt långsamt raserats, intagits och utplånats skulle området enligt planen överlämnas till Finland.

Georgij Konstantinovitj Zjukov, en av Sovjetunionens viktigaste befälhavare under kriget, blev i inledningen av belägringen utsedd till ny befälhavare i Leningrad. Zjukovs order till Leningradfrontens chefer var lika hänsynslösa som tydliga: inte bara de som kapitulerade utan även deras familjer skulle arkebuseras. Suvorovs motto om kriget har blivit arbetsnamnet på doktoranden Johanna Dahlins avhandlingvid tvärvetenskapliga Temakultur och samhälle vid Linköpings universitet. Hon undersöker minnespraktikerna kring andra världskriget i Ryssland, med inriktning på den frivilligrörelse som arbetar för att Sovjets försvunna soldater till slut ska kunna identifieras och begravas. Hon har tillbringat flera månader tillsammans med det Sankt Petersburg-baserade sökförbandet Ingrija. 70 år efter krigets slut är stadens omgivningar fortfarande märkta av krigets spår, bland de mindre synliga är kvarlevorna från de soldater som dog till försvar för den belägrade staden. I Kirovdistriktet, som bara är en del av fronten runt Leningrad, dog officiellt 117 192 personer. Men de officiella siffrorna är opålitliga, bland annat låg det politiska motiv bakom att dölja de sanna förlusterna, och de saknade räknas inte in.

Sökrörelsen blev en landsomfattande organisation 1988 och har hittills hittat runt en halv miljon döda. Sökförbandet i Sankt Petersburg har när detta skrivs hittat 2189. En del av de som deltar i sökandet har själva saknade släktingar. Alla har vuxit upp i en värld där kriget varit närvarande på ett eller annat sätt.

- Under sovjettiden hävdades det att alla soldater var begravda, samtidigt som det fortfarande låg miljoner kvar på slagfälten. Medan man byggde pampiga minnesmärken så ruttnade kvarlevorna i skogen, och man byggde fabriker eller planterade skog ovanpå benen. På Nevskij pjatjok öster om Sankt Petersburg byggde man till och med minnesmärken ovanpå benen, utan att låtsas om att de fanns där, berättar Johanna Dahlin som är på plats i Sankt Petersburg när jag når henne via Skype. Dahlin beskriver den roll som kriget fortfarande spelar i Ryssland, på både ett samhälleligt och ett individuellt plan. De olika förhållningssätten både samspelar och är i konflikt. Det privata minnet präglas av sorg och tragedi, det gemensamma och offentliga domineras av ritualer och hyllande av hjältemod. Minnet av kriget och segern mot Nazityskland är en viktig källa till nationell stolthet. Segerdagen den 9 maj är allmän helgdag och firas med pompa och ståt med både statsritualer och stor folklig uppslutning.

Det offentliga hyllandet av kriget upplevs också av många som ett hyckleri, där kommunisttidens ignorans mot de försvunna utelämnas. Under efterkrigsåren försökte man i Sovjet inlemma kriget och dess offer i en linjär bolsjevikisk historieskrivning, vilket krävde att man utelämnade väsentliga delar. Den aspekt av kriget som sökrörelsen arbetar med har länge förtigits och gömts undan, då den inte platsat i den övergripande historien om det stora fosterländska kriget.

Dahlin berättar att många ryssar också är upprörda över hur dåligt många veteraner har det. Att det läggs miljoner på pampiga parader i högtidlighållandet av segerdagen, medan de som faktiskt vann kriget lever i armod.
Att hitta och begrava de döda är inte bara en fråga om värdighet, utan också viktigt för att skänka upprättelse åt de anhöriga, om än kanske främst på ett symboliskt plan i dagens Ryssland.

En saknad soldat var värre än en död soldat, i alla fall för de anhöriga. De saknade soldaterna betraktades förvisso inte per automatik som desertörer, men eftersom det inte kunde uteslutas att de deserterat eller tagits till fånga, eller “gett sig till fånga” som den ryska termen lyder, kunde det i praktiken betyda att de uppfattades som desertörer. Precis som Zjukovs hårda order antydde kunde en försvunnen soldat innebära allvarliga konsekvenser för familjerna. Barn till de saknade fick inte utbilda sig och änkorna fick heller inte några pensioner utbetalda. Resultatet blev än värre fattigdom. En saknad soldat kunde också blir ett socialt stigma för familjen.
Dahlin minns speciellt en kvinna som kom till begravningen av sin far, som hittades och identifierades av sökförbanden våren 2012.

- Hon berättade om hur hon och hennes mamma i flera år efter kriget varje gång det kom järnvägsvagnar med frigivna krigsfångar gick dit för att se om fadern var bland dem. Hennes mamma blev ensam med tre små barn och de hade det väldigt svårt ekonomiskt efter kriget. För den här kvinnan var det viktigaste att äntligen få veta vad som hade hänt. De hade inte ens en aning om att han deltagit i slaget om Leningrad.

Perestrojkan, de reformer som Michail Gorbatjov introducerade 1987, satte en punkt för repressalierna mot de anhöriga.

- Det är otroligt gripande när man ser anhöriga på begravningarna. De stupades barn, som nu själva är gamla och skröpliga, får äntligen veta vad som hände. På begravningarna upprepas ofta att “han är inte saknad, han deserterade inte eller gav sig till fånga, utan han dog för sitt fosterland”. Det har fortfarande stor betydelse för många, säger Johanna Dahlin.
Skillnaden mellan de försvunna och de döda upprätthålls på så sätt in i våra dagar, samtidigt som förmodligen nästan alla saknade i själva verket stupade.

Sökrörelsens verksamhet i Sankt Petersburg är inriktad på de soldater som stupade vid fronterna runt staden, men berättelserna inifrån är de civilas. I Sankt Petersburg lever belägringen fortfarande kvar i minnet hos de som då var barn och unga och som överlevde bombningar, hunger och köld. Många i dagens Sankt Petersburg har själva anhöriga som genomlevde belägringen, och minnet av den har blivit en del av familjehistorierna.

1945 utsåg Stalin Leningrad till ”hjältestad”, som en av tolv ryska städer som fick utmärkelsen, varav flera hade fått utstå långa belägringar av tyska trupper, däribland Odessa och Sevastopol i dagens Ukraina.
Men på de forna slagfälten runt Sankt Petersburg, och i minnet hos de som överlevde, finns krigets verkliga ansikte. Det präglas av död och lidande snarare än hjältedåd.

Den ryska sökrörelsen etablerar en alternativ historia genom sitt arbete. Med begravningarna får den också en rituell dimension, och blir ett komplement till den officiella historien om soldaternas hjältemod i kampen mot fascisterna. Alla soldater kommer inte att hittas, och det är långt ifrån alla som begravs som får ett namn. På den samhälleliga nivån fortsätter kriget att spela en avgörande roll i skapandet av den ryska nationella identiteten. På den personliga nivån, i begravningarna i det tidigare Leningrad, kommer kriget äntligen till sitt slut för de som efter många decenniers väntan får ett svar.

Publicerad i Axess 8/2012

70-talets Frölunda lever i hans foton (kultur, GT)

Mellanölskyssar, moppeåkande och kojbyggen ­mellan höghusen. Ögonblicken fångades på bild av en ung fotograf i 1970-talets Västra Frölunda. I dag, 30 år senare, har de börjat cirkulera på ­Facebook bland dem som var med.

Västra Frölunda som vi känner det i dag började byggas på lantbruksmark under 1960-talets första hälft. När Frölunda torg invigdes 1966 av då­varande kommunikationsminister Olof Palme var det norra Europas största köpcentrum. Flera tidningar skrev lyriskt om torget, däribland GT, som i april 1967 tidsenligt deklarerade: “Man kan sammanföra butiksenheter på rätt sätt och få en psykologiskt riktigt genomförd genomströmning av ett centrum.”

Redan då fanns synpunkter på områdets estetiska utformning, och på det skrala utbudet av andra verksamheter. Men GT hade svar även på detta:

“De kulturella anläggningarna kommer så småningom att byggas upp runtomkring. Bio och föreningslokaler och ungdoms­gårdar. Frölunda är inte färdigt än.”

Frölunda var fortfarande något helt nytt, en modernitetens utpost innan miljonprogrammet drog i gång på allvar i Sverige.

En av dem som bodde i Frölunda i dess moderna begynnelse var fotografen Ingmar Jernberg. Han hyste ett stort intresse för klassiskt dokumentärfotografi och det dröjde inte länge innan han blev känd bland tonåringarna i området som “fotografen”. Så kom han dem nära, och därmed också en bit av Frölundas själ.

I bilderna, tagna mellan 1974 och 1980, finns dåtidens Frölunda bevarat som i en tidskapsel.

Med stor närvarokänsla får vi följa Frölundatonåringarnas vardag och vänskap. Föräldrarna var mestadels svenska arbetare, ibland romer, finnar eller jugoslaver. Moppekulturen stod i centrum. Man köpte, stal och lånade moppar, och kring dem samlades umgänget. Fram till 1977 drack man mellanöl, när det försvann ur livs­medelsbutikerna började man dricka annat. Ibland brann det, och bilar stals.

Man träffades på fritidsgårdarna, som Frö­huset vid Musikvägen. Andra mötesplatser var Positivparken, parken vid Opaltorget och Stjärnhusen. Dessutom hade ung­domarna egna källarlokaler som möblerades och affischerades.

De unika bilderna av Frölunda och dess unga har fått en ny betydelse och spridning i och med sociala nätverk som Facebook. Både de porträtterade och deras barn hör av sig, kommenterar bilderna och minns tillsammans.

Så vad hände med dem? De som på bilderna kysser varandra, åker moppe, spelar kort och röker. Som förevigades när de hängde med kompisarna mellan höghusen. De är medelålders nu, har vanliga liv. En del bor kvar i Frölunda. Någon jobbar i hemtjänsten, en annan är chaufför. Andra är arbetslösa och sjuka. Vissa har haft hårda liv men repat sig. Några har dött.

Husen på Mandolingatan, Musikvägen och Marconigatan står kvar där de en gång byggdes. Men området är också något annat idag. Frölunda torg har byggts om och fräschats upp. Grönområdena krymper när det byggs nytt och förtätas i hela stadsdelen. Frölunda är fortfarande inte färdigt, men i Ingmar Jernbergs bilder har tiden frusit i svunna ögonblick.

FOTOGRAFEN

Ingmar Jernberg är fotograf, född och uppvuxen i Guldheden, Göteborg. Mellan 1968 och 1977 bodde han på Tunnlandsgatan i Frölunda. Han har genom åren huvudsakligen jobbat som teater- och operafotograf för bland annat Stora teatern och Göteborgsoperan.

Se över 100 bilder till från Frölunda på ­ www.ingmarjernberg.com.

Publicerad i GT 121216

Rollspelarna – de övergivnas armé (reportage, Rocky)

”Den demokratiska människosynen lyser praktiskt taget helt med sin frånvaro i dessa rollspel. Miljön är en mörk, kärlekslös framtidsvärld med droger, satanism, kannibalism och perverterad sexualitet som ingredienser.”
Orden är tagna ur en riksdagsmotion från 1994, skriven av två bekymrade socialdemokrater med örat mot samtiden. De föreslog att statsbidraget till organisationer som sysslar med rollspel skulle slopas och att pengarna  i stället skulle avsättas till Ungdomsstyrelsen för genomförandet av  informationskampanjer om rollspelens ”möjligheter och  begränsningar”.

Förslaget berörde i huvudsak Sverok, Sveriges roll- och konfliktspelsförbund, ett av landets största ungdomsförbund. Vid samma tidpunkt skrev en kristdemokratisk riksdagsledamot att problemen med mobbning i skolan späddes på av rollspel. Ett antal mord och självmord kopplades ihop med att de inblandade hade ägnat sig åt rollspel, och så sent som 2003 uttalade sig en läkare om att rollspel borde förbjudas, efter att ha varit i kontakt med patienter vars anhöriga farit illa.

Det är svårt att förena den synen med hur det ser ut på Gothcon, Sveriges äldsta spelkonvent, som arrangeras årligen på Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg. Här samlas människor som gillar roll-, bräd-, figur- och kortspel för att spela tillsammans, och här träffar jag Erik Toshach, som har rollspelat i 27 av sina 37 år. Till Gothcon kommer han varje år, framför allt för att spela olika friformsscenarion utan regelverk.

- På många sätt är det den häftigaste spelupplevelsen, säger Erik. Annars tillhör rollspelet Dungeons & Dragons, vars första utgåva kom 1974, hans favoriter.

Debatten om eventuella skadeverkningar blossade upp under 1980-talet, när rollspelen fick fäste bland svenska ungdomar. Den numera ökända boken De övergivnas armé – En bok om rollspel, av Didi Örnstedt och Björn Sjöstedt, utkom 1997. Redan när det begav sig fick boken utstå hård kritik, men den är kanske det mest välbevarade exemplet på hur det kunde låta när en ungdomskultur diskuterades i mitten av 90-talet.

Författarna drar vildsinta paralleller till högerextremism och oroar sig för att rollspelarna med förvärvade kunskaper från spelen ska kunna utvecklas till en radikal, militant och samhällsomstörtande grupp.

Utanför Hvitfeldtska slåss några med skumgummisvärd, så kallade boffervapen, och i aulan pågår den klassiska auktionen, där bland annat rollspel, böcker, brädspel och lajvrekvisita byter ägare. I skolans matsal är det stimmigt, folk köar till maten och några sitter och spelar kortspelet Magic: The Gathering. På anslagstavlor söker spelgrupper deltagare.

Åldersspannet på Gothcon är stort, flera generationer rollspelare besöker konventet. Här syns bland annat Mikael Börjesson, 54 år, som under sent 70-tal importerade och sålde rollspel till den svenska marknaden och även var den som översatte Dungeons & Dragons till svenska. Samma spel spelas fortfarande av den nästan 30 år yngre Adam Cwejman, en av Eriks spelkompisar, som har bråttom till auktionen.

Idag minns man 80- och 90-talens debatter som utslag av moralpanik, i paritet med videovåldsrädslan, och ett löjets skimmer har lagt sig över hela historien. Den oroliga vuxenvärlden hade ännu inte behövt ta ställning till Facebook-mobbning, mobilfilmer med övergrepp och World of Warcraft. Så hur gick det för ”de övergivnas armé”, de många unga som lade ansenlig tid på att fantisera ihop alla möjliga tänkbara scenarion tillsammans?

Martin Halldin är 34 år och började spela rollspel runt 1991. Han minns hur en del debattörer använde sig av svepande formuleringar som i princip pekade ut alla rollspelare som potentiella mördare. Martin och hans vänner skrattade åt det.

-  Herregud, vi var ju de mest timida kidsen i stan. Det värsta som kunde hända var att vi satt uppe och spelade så länge att vi försov oss till skolan dagen efter. Jag minns till och med att någon flyttade på sig på bussen en gång när jag satt och läste regelboken till Kult.

Nuförtiden spelar inte Martin längre, men han tänker ofta att han skulle vilja. Hans spelgrupp splittrades när gymnasiet tog slut och utbildning, jobb och relationer tog över tillvaron.

Jag träffar Erik Toshach igen några veckor efter Gothcon. Vi sitter i det gamla pojkrummet hemma hos hans föräldrar i Kålltorp i Göteborg. På bordet ligger pärmar fulla med handskissade kartor från de tillfällen han har varit spelledare. På väggen sitter en annan karta och i ett hörn ligger ett exemplar av speltidningen Fenix och skräpar. Han märkte knappt av rädslan för rollspelandets effekter under 90-talet och spelar med samma personer som han spelade med i 14-årsåldern. Han tycker fortfarande att det är lika roligt.

- Man kan inte vinna något på att spela rollspel, det finns ingen status. Det är väldigt kreativt och samtidigt helt opretentiöst. I rollspelet finns bara rollspelare. På det sättet är det oerhört demokratiskt. Om en person sitter och surar är det kört, då blir det inte kul.

Idag låter riksdagsmotionerna, de få som alls berör ämnet, annorlunda. 2010 skrev en kristdemokratisk ledamot i positiva ordalag om rollspel, lajv och brädspel och spelens deltagarkultur, och för några år sedan fylldes tidningarna med artiklar om att den klassiska nörden nu blivit cool. Att det som tidigare orsakat ett utanförskap nu gav ett innanförskap.

- Rollspel har alltid haft och har fortfarande en töntstämpel. Jag vet folk som har spelat i 20 år som ännu helst håller det hemligt för icke-rollpelare, säger Erik, som tror att det håller på att förändras i och med en allmän kulturell tendens att det som varit nördigt och töntigt blivit hippt.

- Nuförtiden möts man sällan med samma skepticism av icke-nördar, säger Sara Pertmann, som är 36 år gammal och har spelat sedan 13-årsåldern. Bäst tycker hon om friformsspel och Cthulhu-äventyr.

Rollspel kräver både engagemang och tid. En session tar många timmar i anspråk och kräver noggrann planering med spelgruppen. Sara spelar rollspel en eller två gånger i månaden. Och det finns flera anledningar till att hon fortsätter.

- Innan jag fick barn insåg jag att alla män jag känner har fasta organiserade hobbies som många kvinnor i min ålder saknar. Jag ville ha ett fast hobbysammanhang som inte bara var att pyssla hos någon polare. Sedan jag fick barn har det känts extra viktigt.

Fortfarande är det många som håller rollspelen vid liv, men de är färre idag. Spelarnas medelålder blir allt högre. För många finns det få skäl att sitta i tio timmar och rulla tärningar när man kan logga in på ett spel som World of Warcraft och spela direkt. Dagens unga har tillgång till en mångfald av lättillgänglig underhållning som konkurrerar om tid och uppmärksamhet. De svenska företagen som gör rollspel har blivit färre. I Fenix såväl som i Sveroks tidning Signaler har artiklar siat om rollspelens död, vilket har lett till många, och långa, diskussioner på bloggar. En del menar att oron är överdriven och att rollspelens livskraft inte ska mätas i kommersiella termer.

Andra definierar ett antal problem som faktiskt skulle kunna hota rollspelens framtid. Nyrekryteringen av spelare går trögt och spelandet kräver vänner som har både kunskapen, viljan och tiden att engagera sig. Där Örnstedt och Sjöstedt såg en latent armé på mellan 100 000 och 200 000 rollspelare, verkar de faktiska rollspelarna oroa sig för att återväxten av tärningsrullande entusiaster går trögt.

Sara Pertmann tror inte att risken för att rollspelen dör ut är överhängande.

-  Det är en subkultur och sådana är rätt seglivade. Människor har behov av möten, rollspel är ett utmärkt sätt att mötas. Jag hoppas att min dotter vill spela när hon blir äldre.

Erik har redan invigt sina barn i rollspel. Han spelar med sin sambo Karin och de två barnen, och det är ett gammalt Drakar och demoner från 1984 som gäller. Inspirationen från Tolkiens värld är tydlig i spelet: med alver, dvärgar och bistra människor. Särskilt den nioåriga dottern tycker att det är väldigt roligt.

Eriks spelkompis Adam Cwejman är av en dystrare uppfattning.

-  Jag skulle säga att Erik som exempel är undantag. Han har verkligen hållit igång under åren och arbetar för att få med nytt folk. Men det vanliga är ju att grupper så sakteliga dör av. De nya är få.

Han säger att bärs, brudar och datorspel ersatte rollspelen för många när han var i 18-årsåldern. Det var först senare som han och hans vänner återvände.

- Man inser vad det var man blev så förälskad i som barn. Att spela rollspel är som att behålla det bästa från sin barndom och samtidigt utveckla hobbyn. Det är synd att inte fler får uppleva det.

Publicerad i Rocky 4/2012

Naket förakt (kultur, GP)

“Här går jag. Klassisk white trash kan inte andas efter en backe. Det är väl det benämningen går ut på egentligen. Otränad och flåsar efter en liten uppförsbacke och det första man gör är att tända en cigg.”

Så säger en av personerna som intervjuas i Dom kallar oss white trash, en ny radiodokumentärserie i tre delar. Via internet har Mia Blomgren, skicklig dokumentärmakare på Sveriges radio,  funnit en plats som beskrivs som “den mest white trash-täta i landet”, vilken får man aldrig veta. Hon åker dit och pratar med människorna som bor där. Om deras drömmar, om deras liv och hur de ser på att folk kallar dem ”white trash”, eller vitt slödder. I stället för att tala om dem talar hon med dem, samt ger dem utrymme att själva formulera sig i Sveriges radios finkanal.

Vad innebär ”white trash”? Blomgren svarar inte på det själv. Med sig till det anonyma bostadsområdet har hon en av många beskrivningar som hon har hittat på nätforum. Den innehåller markörer som svanktatueringar, rökning, prydnadsfigurer i bokhyllan och att vara ung förälder. Utifrån bland annat detta  navigerar de intervjuade mellan identiteter, stereotyper och fördomar. För vad “white trash” är finns det ingen samstämmighet kring. Det är ett importerat begrepp ämnat att markera socialt och kulturellt avstånd, genom vilket arbetarklass, fattiga, arbetslösa och outbildade tillskrivs särskilda attribut. Alla anses dock vita.

Det är attityder som har funnits i Sverige länge, men de är nu insvepta i en historielös amerikansk språkdräkt. ”White trash” kräver ingen solidaritet av betraktaren, och kan användas utan särskilt mycket repressalier från omgivningen. Begreppet är i dag etablerat nog för att bli svensk igenkänningsradio.

När jag pratar med vänner som identifierar sig själva, sin bakgrund eller sin familj som ”white trash” berättar de om en genomgående känsla av att vara en b-människa på grund av var och hur de växte upp.
- Det var fult att vara från Hässelby. Jag hade ingen förklaringsram att falla in i. Att invandrade bor i fulförtort förklaras med diskriminering och allt möjligt. En vit svensk som bor där bara måste det vara något fel på, säger Anna Svensson, numera bosatt i Malmö.

Och attributen, symbolerna, återkommer gång på gång.

- Jag hade bristande popkulturell kompetens och fluffig dunjacka. Jag fick inte höra Nationalteatern som barn till exempel. Det var en massa sådana referenser som jag inte kunde. Men just Nationalteatern har fastnat för att det liksom är finvänster, i alla fall numera.
Hon menar att medan arbetarklassen gärna försvaras och idealiseras, är white trash ett tillåtet sätt, för dem med mer medel och framför allt bättre smak, att ta avstånd.

På samma sätt låter det i Dom kallar oss white trash. Äldre män med långa skägg säger att de kallas vitt slödder för att de sitter på bänkar om dagarna, en kvinna i 60-årsåldern pratar om foppatofflor och hundar, den 30-åriga kvinnan som raljerar kring sin dåliga kondition. En ung kille sitter och pekar ut vilka som är white trash. Själv är han det inte, för han har lägenhet och jobb, menar han. Det pekande fingret markerar distansen.

Blomgrens hantverk kännetecknas av ett särskilt förhållningssätt. Hon är rak, hon ställer jobbiga frågor, vänder på resonemang och ifrågasätter, samtidigt som hon aldrig tummar på respekten för dem hon intervjuar. Så kommer hon, och lyssnarna, nära – och får ta del av berättelser som kanske inte hade nått ut annars. Hon gör dokumentär av vardagen och visar på fenomen utan att skriva någon på näsan. Människorna i programmet förhåller sig till stämpeln, men det är andra som sätter den på dem – de har inte valt själva.

De strukturellt underordnade vita är det okej att driva med och göra listor över. De har ju fel åsikter, fel kläder och fel möbler. Bidrag, fetma, mjukisbyxor. Men Blomgren lyckas med enkelhet rasera schablonerna, i stället rör hon sig i gråzonerna. Personerna hon möter öppnar sina hjärtan och delar med sig. De blir komplexa människor i stället för slarviga stereotyper.

Det är i mötet med kritiken mot ”white trash” som självmedvetenheten tycks uppstå. När vitheten tycks vara frikortet för omgivningen att öppet ge uttryck för förakt baserat på klass, pengar, utseende och bostadsort.

- Jag lärde mig att skämmas, säger Anna. Men vi flyttade och jag lärde mig allt det där med Nationalteatern. Nyckeln ligger i ordet. Smuts som är vitt. Vita som lever på ett sätt som bara är okej för “blattar”. Vilket säger en hel del om synen på samhälle och integration.

Dom kallar oss white trash ger inga svar. Men det är radio som väcker frågor. Varför har det blivit både vanligt och riskfritt att peka på det så kallade slöddret och hånskratta? Är det hånets tvål som ska tvaga Lort-Sverige rent, och folkhemsnationalismen som går igen? Ordet tattare som återkommit i ny, engelskspråkig kostym? Som ett sätt att markera sin egen position i den sociala rangordningen, som så många gånger tidigare gentemot de nedanför, har det blivit en del av det svenska språket.

Publicerad i Göteborgs-Posten 120821

Satans revolt? (kultur, GT)

– Det är uppenbart att detta band inte passar för oss, sa Madeleine Forsberg, vikarierande kyrkoherde, för ett år sedan.

Det gällde bandet Wu Lyf, och den planerade Way Out West-spelningen i Domkyrkan i Göteborg. Med tanke på hur bandet beskrevs på festivalens hemsida är det kanske inte så konstigt: “Djävulen har hittat jobb för vilande händer och det varde mörker. Heil Satan.”

– Vi upplåter inte kyrkorummet till något som inte är förenligt med Svenska kyrkan, menade kyrkoherden. Ett inlägg i en debatt som har pågått mycket länge, om än i olika former.

Mötet mellan religion och modern musik präglas ofta av slitningar och starka uppfattningar. Guds musik har genom historien ställts i motsats till djävulens, med skarpa gränser mellan profana och sakrala uttryck. Tidigare var det omöjligt med till exempel jazz i kyrkan, där psalmer, hymner och stora kyrkomusikaliska mässor har varit det som människor knutit sin tro till. Men i många församlingar har den traditionella synen luckrats upp, och den världsliga musiken har hittat sin väg in i kyrkan. Svenska kyrkan genomför numera temamässor, baserade på artister som Johnny Cash, Bob Dylan och Emmylou Harris, musik som endast vagt kan sägas ha ett religiöst innehåll.

Mötet mellan populärmusik och religiösa församlingar är ett tämligen outforskat område. Men i den färska textsamlingen Religion and popular music in Europe samlas ett antal europeiska forskare för att från olika perspektiv ta sig an fenomenet. Andreas Häger, docent i religionssociologi vid Åbo Akademi i Finland, skriver i sitt kapitel om Jerusalem, det kristna rockband som har blivit tätt förknippat med Livets ord i Uppsala. Ett exempel som tydligt speglar konflikten mellan tradition och modernitet. Bandet bildades i Göteborg 1975 och blev snabbt populärt hos en internationell kristen publik. 1985 flyttade bandet med sina familjer till Uppsala och Livets ords bibelskola. Häger pekar på en komplicerad relation: den mellan något så världsligt som ett rockband och en religiös församling.

När samtida kulturyttringar möter den organiserade religionen ställs frågor om identitet och legitimitet på sin spets. Kan musiken användas för den egna saken, fyller den en religiös funktion, eller bör den stämplas och förbjudas? Det är tunna linjer mellan förhållningssätten, och en central aspekt är just skapandet av dikotomier. Vi ställs mot dem, det goda mot det onda och det gudomliga mot det demoniska, men var de exakta gränserna går omförhandlas över tid. Den musik som accepteras, eller till och med hyllas, kan senare hamna på andra sidan skottlinjen. De två Livets ord-anknutna publikationerna Trons Värld och Magazinet kritiserade ofta sekulär rock under slutet av 80-talet, men skrev samtidigt positivt om Jerusalem. Bandet var då en integrerad del av verksamheten. Livets ord genomgick samtidigt en period med mycket negativ medieuppmärksamhet, glåpord mot församlingsmedlemmar och skadegörelse. Även Jerusalem drabbades och fick 1990 ställa in en konsert på grund av bombhot, bara några veckor efter att en bomb faktiskt hade exploderat i församlingens lokaler. Utsattheten skapade inte bara oro, utan också sammanhållning och en känsla av legitimitet.

Några år senare var tongångarna helt annorlunda. I december 1992 förkunnade ledaren Ulf Ekman för sin församling att det var den avgudadyrkande Jezebel som korrumperat ungdomen med “så kallad kristen rock”, musik sprungen ur uppror och som glorifierar synden. Det finns inget som kan kallas kristen rock, slog Ekman fast, och rekommenderade att fansen skulle göra sig av med sina skivor. Rockens rebelliskhet jämfördes med djävulens uppror mot Gud. Musik som tidigare hade definierats som god hade i stället blivit ond. Någon neutral zon existerade inte. Trons Värld och Magazinet följde upp Ekmans tal med kritiska artiklar om fenomenet kristen rock, utan att specifikt peka ut Jerusalem. 1992 eller 1993 flyttade bandet tillbaka till Göteborg, en flytt som av bandet beskrivs som baserad på Guds ingivelse, inte som resultatet av en uppslitande konflikt med Livets ord. Sedan slutet av 90-talet ges åter rockkonserter i församlingen.

Dikotomierna må vara skarpa, men gränserna mellan gott och ont är uppenbarligen flexibla. I grannlandet Finland finns i sin tur den största nordiska scenen för kristen metal, en genre som i sig kan tyckas märklig. Relationen mellan statskyrkan och den musikstil som många förknippar med satanism är dock inte så gnisslande som man kan tro. Religionsforskaren Marcus Moberg beskriver hur musikstilen har funnit sin plats i Finlands religiösa landskap och blivit ett sätt för kristna att uttrycka sin tro i linje med sin kulturella smak. Ett exempel på hur de tu anpassat sig efter varandra är de populära metalmässorna som hålls i statskyrkans lokaler – gudstjänster som följer traditionell liturgi men ackompanjeras av metal i stället för klassiska psalmer. Också här finns ett behov av att hitta en plats i gränslandet mellan populärkultur och religion, inte minst då den subkulturella omgivningen ofta är direkt fientlig mot metal med kristna förtecken. Kanske har rentav populärmusiken i sig religiös potential, oavsett innehåll.

Musik äger nämligen styrka både som ideologiskt uttryck och som redskap för propaganda. Vanligtvis brukar texterna tillskrivas den största betydelsen, men även själva musiken kan bli en samlande symbol. Man behöver till exempel inte kunna texten till Internationalen för att förstå dess budskap, om man känner igen melodin. Musiken har laddats med egen betydelse genom att upprepade gånger ha spelats i vissa sammanhang. Lars Lilliestam, professor i musik­vetenskap vid Göteborgs universitet, påtalar i boken Musikliv (2006) att det inte alltid är låtarna med det mest uttalade politiska innehållet som ger störst effekt. Diffusa och mångfacetterade texter kan tvärtom få stor spridning i politiska sammanhang, just för att de går att fylla med eget innehåll.

1986 års Nothing to my name, eller I have nothing som den ibland får heta, är den kinesiske rock­musikern Cui Jians mest kända låt. Texten behandlar ett klassiskt kärleksdrama; flickan han åtrår vill inte ha honom, eftersom han inte har någonting. Under protesterna på Himmelska fridens torg 1989 blev låten det inofficiella ledmotivet. I den politiska tolkningen beskrev låten en desillusionerad generation i avsaknad av både individuell frihet och ekonomisk trygghet. Jian har kommit att kallas den kinesiske rockens fader, men efter 1989 fick han inte spela inför en större publik i Kina igen förrän år 2005. Så hotfull kan en enkel kärlekslåt vara för makten och eliten, samtidigt som gitarriff kan betraktas som gudsför­nekande.

William Booth som grundade Frälsningsarmén ansåg att den kristna tron inte kunde spridas enbart med psalmer, utan också behövde musik hämtad utanför kyrkan. Drygt 130 år senare är hans ståndpunkt fortfarande kontroversiell på sina håll, när identitetssökande, trosvissa och musikälskande nordbor ställer sig frågan han uttalade 1882: Varför ska djävulen ha de bästa melodierna?

Publicerad i GT 120806

Spela lagom! (kultur, GP)

Anton Gustavsson och Adam Svanell

Spela lagom! Hur drömmen om snabba pengar gjorde Sverige spelberoende.

Natur & Kultur

Spelmarknaden ger staten stora vinster, samtidigt som det ofta är svårt för spelberoende att få hjälp. I en ny bok belyser Anton Gustavsson och Adam Svanell monopolets moraliska dilemman.

I min ungdoms bekantskapskrets var det några som skulle komma att råka illa ut. Vissa på grund av narkotikamissbruk, andra genom kriminalitet. Och så var det spelarna. Killarna som satt och häckade vid sunk­hakens Vegasmaskiner, en uppdaterad variant av den enarmade banditen. De satt alltid där. Jackpot var 500 kronor.

Mycket mer än så försvann in i maskinerna; hela månadslöner, hyror, räkningspengar. Vegas är i dag det enskilt största spelet på den svenska spelmarknaden och problemspelarnas förluster blir enorma intäkter till statskassan. Samtidigt sägs spelmonopolet vara nödvändigt för att motverka just spel­beroende, trots att Svenska spel är känt för sin aggressiva marknadsföring. Av Folkhälsoinstitutets rapport om spelberoende från 2003 framgår att de spelare som löper störst risk att få problem med sitt spelande är de med invandrarbakgrund, och unga spelare mellan 15 och 24 år.

Även försörjningsstöd är en riskfaktor. En undersökning utförd av riksdagens utredningstjänst några år senare visar i sin tur att Svenska spel gärna satsar stort i låginkomstområden. I mitten av 00-talet fanns runt 60 statliga Vegasmaskiner i Botkyrka, men inte en enda i Danderyd.

Spela lagom! tar sin början en kall novembermorgon 1903. Hundratals människor köar för att köpa en lott, med drömmen om att vinna den hisnande summan på 50 000 kronor. Lotteriet hade möjliggjorts genom ett undantag från spelförbudet och syftet var att dra in pengar till statskassan. Lotten kostade tio kronor, flera dagslöner för en vanlig arbetare. Med hjälp av sådana lotterier har bland annat Nordiska museet, Stockholms stadion och Göteborgs konserthus byggts.

Det är en gedigen bok, som ger en detaljrik överblick över Sveriges skiftande spelpolitiska historia. Författarna berättar underhållande och medryckande, med cliffhangers värdiga en Dan Brown-roman, om såväl tröga politiska skeenden som EU-lagstiftning. De reser till Halmstad, Sundsvall, Las Vegas och Bryssel för att intervjua en mångfald människor med olika erfarenheter av spelandet och aktörer med intressen i detsamma. De besöker bingohallar, pokerturneringar och Casino Cosmopol, beskriver bakgrunden till den osannolika succén Bingolotto och hur ny teknik ständigt utmanar staten i en duell där staten är dömd att förlora. I den tekniska kapprustningen ligger staten alltid steget efter. Nätpoker är bara ett av många exempel.

2007 meddelade EU-kommissionen att Sverige måste visa att spelmonopolet verkligen är skapat med sociala hänsyn i åtanke, eller annars släppa in utländska aktörer på marknaden. Mellantinget, den halvmesyr som är svensk spelpolitik, riskerade annars att ta Sverige till EG-domstolen. Det är helt enkelt inte glasklart för en bedömare som EG-domstolen att det svenska spelmonopolet minskar spelberoende eller finansierar ungdoms- och idrottsrörelsen i den mån att monopolet är försvarbart.

Boken är ingen stridsskrift, inget manifest för endera lägret. Gustavsson och Svanell visar förtjänstfullt hur branschens många myter spricker i ljuset. Statens spelbolag är inte den restriktiva och försiktiga aktör det framställs som. Spelandet är inte heller bara harmlös vardagsspänning. Men också skräckvisionerna saknar bäring i verkligheten. Spelberoendet skenar inte okontrollerat och det återkommande argumentet att staten måste tillhandahålla Vegasmaskiner för att stävja kriminella nätverk tycks inte heller ha någon grund i riktiga förhållanden.

Även om Svanell och Gustavsson är noga med att peka ut komplexiteten och verkar dra sig för att kalla det spelpolitiska bygget cyniskt, så är det svårt att komma ifrån den uppfattningen. Är det inte just cyniskt att spelmarknaden ger staten vinster i mångmiljardklassen varje år, samtidigt som det ofta är ohyggligt svårt att få hjälp för ett spel­beroende? Staten tycks ge sig själv frikort när det gäller att ta hand om de negativa konsekvenserna av sin egen verksamhet.

I boken tecknas en bild av en statsapparat som själv blivit beroende av spelandet, men som samtidigt saknar både verktyg och vilja att ta reellt ansvar eller förändra spelpolitiken åt något håll. De som befinner sig i eller nära ett beroende utgör en tiondel av spelarna, men de står för mer än hälften av alla pengar som satsas på spel i Sverige. Att regeringen, idrottsrörelsen, socialdemokratin och spelbolagen mjölkar utsatta grupper som en kassako är ett av läsningens bestående intryck. Budgeten för Folkhälsoinstitutets arbete med spelproblemfrågor motsvaras av fem promille av Svenska spels årliga vinst.

Spela lagom! belyser det statliga monopolets inbyggda moraliska dilemman. Att den gemensamma kassan blir rikare med hjälp av spelmonopolet måste ses mot bakgrund av vem det är som betalar. Gustavsson och Svanell jämför den svenska spelpolitiken med plockepinn. Risken finns att man raserar hela bygget om man vidrör en av beståndsdelarna. Hårdare regleringar är orealistiskt, men är en avreglerad marknad vägen framåt? Gustavsson och Svanell vinner på att de inte målar ut en förenklad bild och inte kommer med några enkla sanningar, men jag saknar en prognos om vad som skulle kunna bli resultatet om plockepinn-bygget rubbas.

Premissen i debatten om spelmonopolet borde vara vad och vilka vi är beredda att offra för att kunna finansiera vackra byggnader och hälsosamma aktiviteter för medborgarna. Samt om statens dubbla roller verkligen är det minst dåliga alternativet.

Publicerad i Göteborgs-Posten 120615

Matpaket och textad predikan (reportage, Auris)

Det är söndagsmässa i den katolska kyrkan St. Francis Xavier, i San Francisco på den amerikanska västkusten. Här huserar St. Benedict Parish for the deaf, en församling som består av döva, hörselskadade och deras anhöriga.

Den lilla kyrkan på hörnet där Octavia street korsar Pine street är full av folk, några dagar innan Thanksgiving. Pensionärer sitter bredvid barnfamiljer och en och annan eftersläntrare fyller på i bänkraderna.

Predikan, bön och meddelanden framförs på teckenspråk, medan tolken Randy översätter i mikrofon för den hörande delen av besökarna. Dessutom används en textskärm, placerad bakom prästen, för att alla ska kunna hänga med. Några har kört i två timmar för att kunna delta. St. Benedict Parish for the deaf är en av fyra katolska församlingar i hela landet som främst riktar sig till döva och hörselskadade.

Det märks att det inte är långt kvar till en av de största amerikanska högtiderna – tacksägelsen. Prästen tackar för församlingens gåvor, och flera får komma fram och visa hur de har bidragit på olika sätt. Kyrkan ägnar sig nämligen inte bara åt dop, bröllop och mässor, utan också åt ett omfattande socialt arbete. Den ekonomiska krisen har slagit hårt mot många amerikaner; en del av församlingsmedlemmarna har inte råd att köpa högtidsmat.

Fader Paul föddes i Uganda och kom till USA i början av 2000-talet. Han säger att det som döv inte var helt lätt att få utbilda sig till präst. Det krävdes bestämdhet och några års arbete gentemot en seg kyrkohierarki för att skapa medvetenhet och därmed kunna nå målet.

- Man kan inte förvänta sig att alla ska veta allt. Men i USA lutar vi oss inte bara tillbaka och väntar på att någonting ska hända. Ibland måste man ta strid för sin rätt.

Han berättar att det ofta är svårt att bekosta hörapparater åt dem som inte har råd själva.  Förutsättningarna för att få hjälp ser olika ut beroende på var man bor och på hur stora behoven bedöms vara. Ibland betalar staten, andra gånger krävs privat finansiering. Också här går kyrkan in och försöker hjälpa, om inte ekonomiskt så i alla fall genom att hitta organisationer eller personer som kan göra det. Men frågan om hörselhjälp är infekterad, och delar de berörda i två läger, i synnerhet när det gäller barn med nedsatt hörsel. En del menar att implantat, ibland också hörselapparater, cementerar bilden av nedsatt hörsel och dövhet som handikapp, och att fokus snarare borde ligga på att utveckla barnens teckenspråk.  Den livliga diskussionen om normer och språk kring hörande förs både i den större gruppen hörselskadade och inom kyrkan.

- Jag försöker att vara balanserad, men vi vill gärna komma ifrån det enögda medicinska perspektivet på hörsel, säger fader Paul, som vill se teckenspråk som ett mer framträdande alternativ. Han återkommer ofta till ”the deaf communty”, det större sammanhang av döva och teckenspråkstalare som hans kyrka är en del av.

En annan viktig del av kyrkans verksamhet är tolkhjälpen, som ofta är nödvändig för att döva och deras familjer ska kunna ta del av samhället på samma villkor som andra. Man försöker också hitta individuellt anpassade lösningar i de fall där teckenspråket inte är en självklarhet.

Det är en brokig skara människor som besöker kyrkan. De arbetar, studerar, är hemmaföräldrar och pensionärer. Det de alla har gemensamt är den katolska tron, och det är många som på olika sätt arbetar ideellt i församlingen.

I källaren har de efter gudstjänsten samlats för att dricka kaffe, småprata och administrera utdelningen av matkassarna. Den sociala gemenskapen är påtaglig. Här byggs också varaktiga kärleksrelationer.

-       Du måste prata med min fru, säger Victor Lampe och presenterar mig för hustrun Jane. Hon är mycket pratglad, och berättar om både sitt långa liv och församlingen, som hon har varit engagerad i under många år. Victor och Randy turas om att fylla i luckorna när hon läser på mina läppar. Jane berättar att hon föddes hörande och efter en period med successivt försämrad hörsel blev döv 1962. Hennes make Victor är hörande och de har varit gifta i drygt 40 år. Teckenspråk behärskade han sedan tidigare. Det är paret Lampe som ansvarar för matkassarna. Medan vi pratar kommer människor och hämtar sina kassar, under glada tillrop från Jane.

Hon blir avbruten av Don Baer, 83 år, som vill visa mig runt i lokalerna. Liksom Victor är han gift med en döv kvinna och han har sex barn varav tre är döva, berättar han medan han pekar på ledstänger och liftar för rullstolsburna. Han har länge haft rollen som vaktmästare i församlingen.

- Nu när jag har blivit gammal tar vi in entreprenörer, men jag håller fortfarande koll på säkerheten, säger han. Framför allt är han stolt över de renoveringsarbeten han själv har stått för.

St. Francis Xavier är mer än en kyrkobyggnad. Förutom den religiösa gemenskapen finns det starka band mellan församlingsmedlemmarna, som utgör ett skyddsnät när det stora samhället inte räcker till.

- Happy Thanksgiving, säger Jane, och återgår till att packa en kasse full med mat åt en barnfamilj.

Publicerad i Auris 1/2012

”Du kan väl knäcka extra lite svart? Som gigolo.” (reportage, ETC)

Att vara man i ett kvinnodominerat yrke har både för- och nackdelar. Här berättar män som arbetar inom vården om sina erfarenheter av såväl omotiverat beröm som att utsättas för sexuella anspelningar.

1949 påbörjade Sveriges första manliga sjuksköterska sin utbildning på S:t Eriks sjuksköterskeutbildning i Stockholm. I grannlandet Danmark antogs 1951 sju män till Rigshospitalets Sygeplejeskole. Det var bristen på sjuksköterskor som gjorde att utbildningen för manliga sjuksköterskor alls kom till skott. Till en början fick studenterna enbart arbeta med manliga patienter. Motståndet mot att manliga sjuksköterskor skulle arbeta med kvinnliga patienter var stort och kom främst från andra män, läkare och fackfolk. Uppfattningen var att de saknade för yrket viktiga karaktärsdrag, som den för kvinnor så naturliga förmågan att måna om och känna omsorg för patienterna.

Idag utgör män runt nio procent av medlemmarna i Vårdförbundet, som organiserar bland annat barnmorskor och sjuksköterskor.

För en tid sedan intervjuade jag ett antal unga män om deras arbeten i kvinnodominerade vårdyrken. Detta efter att jag själv hade arbetat som vårdbiträde och sett hur de mycket få jämnåriga männen behandlades jämfört med den stora gruppen kvinnor med samma arbetsuppgifter. De betraktades som mycket duktiga när de skötte basala och enkla sysslor, men ofta fick de andra uppgifter. Det skapades även en sexualiserad jargong kring dem, som både kollegor och chefer deltog i.

När jag intervjuade Tomas Sandegård första gången var han 27 år och arbetade som sjuksköterska på en avdelning med fem män och 17 kvinnor. I sin yrkeskategori var han ensam man. Han sade sig märka av sin ålder ofta:

– En del äldre kvinnlig personal ser lite på en som deras son eller liknande och man behandlas i vissa fall därefter, ”nä men inte ska väl du” eller ”vill du inte ha en liten smörgås, du ser lite tunn ut i hullet”.

Per var 25 år och sjuksköterska, och jobbade på en avdelning där tio procent av de anställda var män. Liksom Tomas vittnade han om att betraktas som en ung och något inkompetent sjuksköterska:

– Många kvinnor på avdelningen har barn som är lika gamla som jag. Jag upplever ibland en kindnypningsattityd. Gör man vid ett tillfälle fel eller inte förstår så är man söt och liten.

Jonas, 25 år vid intervjun, jobbade med habilitering för autistiska barn. Han var den ende man som jobbade dagtid på arbetsplatsen, och de flesta av hans arbetskamrater var kvinnor mellan 40 och 50 år.

– Det ställs inte lika höga krav på mig som på tjejer. Det ställs högre krav ju äldre en person är. Men det absolut avgörande verkar vara vilket kön en person har. Jämnåriga arbetskamrater av motsatt kön har högre krav på sig från de äldre och från cheferna. Som kille slipper jag lättare undan.

Jonas tog också upp en annan företeelse: Sexuella anspelningar och skämt, av det slag som vanligtvis anses opassande när de riktas från man till kvinna, var inget ovanligt.

– Jag har då jag beklagade mig över min prekära ekonomiska situation fått förslaget att prostituera mig. ”Du kan väl knäcka extra lite svart? Som gigolo.”

– Bland annat har det sagts att jag borde vara nakenmodell och hänga upp mina nakenbilder på jobbet. Vid flera tillfällen när jag har varit trevlig mot kvinnliga patienter har kollegerna kommit och sagt åt mig att sluta flirta, berättade Anders, 25 år och undersköterska på en avdelning där fyra av 56 anställda var män.

Både Jonas och Anders upplevde att dessa skämt sågs som harmlösa av de kvinnliga arbetskamraterna. De själva förväntades skratta bort det, och snarare ta uttalandena som komplimanger och uttryck för uppskattning. Deras jämngamla kvinnliga kollegor slapp däremot sexskämten.

Sjuksköterskestudenterna Henrik Blum och Jakob Nyqvist skrev 2006 om manliga sjuksköterskors upplevelser i uppsatsen Tupp, toffel eller jämlik kollega? Innebörden av att vara sjuksköterska och man. De hänvisar till en studie som skildrar hur manliga sjuksköterskestudenter och sjuksköterskor upplever sig få fördelar på arbetsplatsen. Till exempel kommer de lindrigare undan än sina kvinnliga kollegor när de har gjort misstag. En annan refererad studie visar att manliga sjuksköterskor upplever att de har vissa förväntningar på sig på grund av sin könstillhörighet. Bland annat förväntas de vara bättre på tekniska moment i arbetet, också sådana moment som alla sjuksköterskor fått likvärdig utbildning inför.

Etnologiforskaren Marie Nordberg skriver, i Jämställdhetens spjutspets? Manliga arbetstagare i kvinnoyrken, jämställdhet, femininitet och heteronormativitet från 2005, om hur män som arbetar som förskollärare och sjuksköterskor inkompetensförklaras i vissa delar av arbetet. Förväntningarna när de utför kvinnligt kodade uppgifter är lägre än förväntningarna som riktas mot kvinnor i samma position. Om de manliga arbetstagarna inte aktivt bevisar motsatsen antas de vara slarvigare och sämre på att visa känslor, ta hand om barn och patienter och hålla ordning. Därför kontrolleras de genom ständiga påminnelser. I de traditionellt kvinnliga domänerna betraktas kvinnor som rationella och effektiva, medan männen anses opålitliga, mindre kunniga och i behov av vägledning och styrning, en roll som historiskt sett ofta har tilldelats kvinnor.

Nordberg visar på hur de manliga arbetstagarnas förhållningssätt till städning ofta problematiseras av kvinnorna, men deras slarv betraktas också som ”charmigt” och skrattas bort. Kvinnor som slarvar eller inte plockar undan efter sig betraktas i högre grad som verkligt problematiska. När en kvinna sköter sina städ- och köksuppgifter får hon heller inte lika ofta beröm som när en man gör det.

– Jag märker att jag får beröm enbart på grund av kön, jag tillskrivs typiska manliga egenskaper vare sig jag har dem eller ej och som man socialiseras man dessutom till att utveckla sina mer ”manligt” karakteristiska egenskaper, berättade Tomas i intervjun.

När männen utför manligt kodade uppgifter undgår de däremot den kvinnliga kontrollen. Istället tar kvinnorna ett steg åt sidan och blir passiva.

Nordberg beskriver beteendet som en förlängning av det ansvar som historiskt ålagts kvinnor: att fostra både män och barn till skötsamhet. En annan Nordberg, forskaren Karin Nordberg, diskuterar detta ansvar i artikeln ”De skötsamma fruarna i Holmsund” från 1990, om skötsamhetens betydelse för den svenska arbetarrörelsens tidiga utveckling. Hon skriver:

”… kvinnorna garanterar skötsamheten hos nästa generation genom att som mödrar och lärarinnor vara fostrare av barnen, som hustrur avkräva mannen nykterhet och värdighet och som föreningsmedlemmar verka för den samhälleliga sedligheten och nykterheten.”

Då manliga arbetstagare genom könsstereotyperna inte möter samma förväntningar som kvinnor gällande noggrannhet och skötsamhet i hushållssysslor tillåts de inta andra positioner.

Anders menade att det dagligen ställdes orimligt låga krav på honom:

– Jag har fått höra saker som ”killar har ju ingen simultanförmåga”, ”killar kan ju inte hantera ett kök”, ”javisst, lita på att en karl ska städa”. Oftast tror kollegerna att de gör mig en tjänst eftersom de ställer lägre krav på mig än många andra. Jag får ständig information om hur jag ska sköta uppgifter som jag har lyckats sköta med ypperligt resultat i över ett år. Jag har sett att de andra männen på avdelningen får samma behandling. Lite som att man är en evig nybörjare. Även mitt sunda förnuft ifrågasätts ständigt. Information om att mjölk brukar hålla sig bäst i kylen är inte ovanligt.

Han fick medhåll från Jonas.

– Jag behöver inte vara lika duktig på att ta hand om barnen eller laga

mat. Dessutom slipper jag ifrån allt långsiktigt övergripande arbete.

Däremot tillskrivs män ofta mycket kunskap på områden som brukar betraktas som manliga, som teknik, både i form av maskiner som används i sjukvård och mer vardagliga ting som tv-apparater och datorer. Det Tomas berättade om är ett typexempel:

– Uppgifter jag tilldelas för att jag är man är allt som har med teknik att göra och även andra typiskt manliga sysslor. Dock är det inte enbart negativt eftersom man tillskrivs mer positiva egenskaper än negativa. Egenskaper som man kan tillskrivas som man är till exempel att man är framåt, orädd för konflikter, har ett starkt psyke och så vidare. Det stämmer ju inte överens med min verkliga personlighet, men för mig har förväntningarna lett till en positiv förändring. Det är ju fördelaktigt för mig, även om jag tror att det är negativt för de kvinnliga sjuksköterskor som missgynnas.

Tendenserna återkom i de olika berättelserna. Männen upplevde att de betraktades som tekniska, framåt och händiga, och det var också den roll de fick i en arbetsgrupp dominerad av kvinnor. På områden som brukar betraktas som traditionellt kvinnliga, som omvårdnad, mathantering och städning, mötte de motstånd och blev inkompetensförklarade. Om de trots detta gjorde en god arbetsinsats betraktades de som särdeles begåvade och extraordinära för att vara män.

– Jag får till och med beröm när jag kokar ägg. ”Åh, en sådan som du skulle man ha hemma”, säger mina kollegor, sa Jonas.

Linus, vid intervjutillfället 22 år, jobbade på en dagverksamhet för människor med autism. Han opponerade sig mot frågeställningen och menade att personalen på hans arbetsplats delade på alla sysslor:

– Jag har inte sluppit arbetsuppgifter för att jag är man. Vi delar lika på alla arbetsuppgifter och man byter avdelningar i verksamheten varje vecka förutom i verkstaden där det alltid är män. Detta beror på att kvinnorna på min arbetsplats har valt att inte jobba i verkstaden.

De övriga avdelningarna på hans arbetsplats utgjordes av reception, café och kök.

Jag möter upp med Tomas för att diskutera den tidigare intervjun. Han har hunnit bli 32 år och jobbar nu som narkossjuksköterska på Operation 4 på Sahlgrenska i Göteborg. Av 20 narkossköterskor på avdelningen är sex stycken män, medan alla 20 operationssjuksköterskor och alla tio undersköterskor är kvinnor.

Han får jämföra det han berättat tidigare med sitt nuvarande arbete.

– Jag gör fortfarande delvis andra uppgifter för att jag är man, till exempel mer lyft. Men jag skulle säga att det är på eget initiativ nuförtiden. Teknikansvaret ligger egentligen inte hos mig, men jag tycker att det är kul att hjälpa till och har lätt för vissa delar av arbetet. Ålder är inte längre lika märkbart. Jag har nog även vuxit in i yrkesrollen mer. Då arbetsrollerna är mer tydligt definierade på denna arbetsplats än tidigare märks inte könsroller av på samma vis.

Han verkar trivas med både arbetet och sina kollegor, helt oaktat både sitt och deras kön, men menar att det är mycket uppskattat med män på avdelningar som är kvinnodominerade.

Tomas ser dock en skillnad mellan tidigare arbetsplatser och det specialiserade yrke han har nu.

– Angående de äldreboenden jag jobbade på tidigare så tror jag att de lever kvar i den gamla tiden, medan de mer specialiserade avdelningarna har både större jämställdhet och även en kultur där alla strävar åt samma håll.

Avvikande ålder och kön får ofta effekter. Hur dessa ser ut beror på hur homogen arbetsplatsen är, bransch, ledning och en mängd andra faktorer. De personer som jag har intervjuat ger intrycket av att både deras kön och deras ålder har spelat stor roll för hur deras arbetsmiljö har sett ut, och vilka attityder de har mötts av i arbetet. Det finns en möjlighet att deras upplevelser hade varit radikalt annorlunda om de hade varit 20 år äldre och haft den pondus som följer med erfarenhet. Kanske hade de helt enkelt inte arbetat tillräckligt länge för att slippa bli sedda som oerfarna nykomlingar.

Eller så spelar det ingen roll vilken ålder en man är i när han äntrar kvinnornas arena. En udda fågel förblir han likväl.

Fotnot: Jonas, Per, Linus och Anders är fingerade namn.

Publicerad i ETC 120213

 

Djurrättsrörelsens comeback (reportage, Faktum)

Efter 90-talets brinnande lastbilar och minkutsläpp blev det tyst om djurrättsrörelsen. Men bakom kulisserna har den fortsatt verka och är i dag mer radikal än någonsin. Faktum åker på djurrättsläger och får lära sig varför djurskyddsivrare är lika stora fiender som pälshandlare.

– Vi är människor, inte några jävla djur! utbrister kvinnan, mitt i en häftig diskussion om etik. Hon tystnar, stelnar till innan hon börjar skratta generat och begraver ansiktet i händerna.
Jag är på ett antispeciesistiskt läger och sättet hon uttrycker sig på blir ett rejält brott mot konventionerna. I den så kallade trygghetspolicyn vi alla har fått läsa innan lägret står det: »Lägret är ingen plats för varken fobier eller diskriminering eller annat beteende eller språkbruk som bibehåller förtryck.«
Antispeciesistisk aktion är ett nybildat nätverk, med ett svåruttalat namn, som säger sig vilja bredda diskussionen om djurrätt, till att också omfatta sexism, rasism, homofobi och andra förtryck. I deras vokabulär betecknar ›speciesism‹ diskriminering på grund av arttillhörighet, och denna fråga är också den som står i fokus när nätverket arrangerar ett tredagarsläger utanför Norrtälje.
Lägret ska fungera som en mötesplats, där olika delar av djurrättsrörelsen träffas och diskuterar ideologi och metoder. Den gemensamma nämnaren är motståndet mot att utnyttja djur för människans egna syften. Det gäller alla former av konsumtion, liksom avel, cirkus och djurförsök.

Den svenska djurrättsrörelsen har en lång historia. Redan på slutet av 1800-talet bildades förlagan till Förbundet Djurens rätt, som nu är den största djurrättsorganisationen i Sverige under namnet Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök. Parallellt har det uppstått andra nyare grupper som har profilerat sig på andra sätt.
Det finns emellertid inga vattentäta skott mellan grupperna, och många är aktiva i flera. Antispeciesistisk aktion uttrycker på sin hemsida stöd för direkt aktion för djuren, vare sig den sker med lagliga eller olagliga medel.
På 1990-talet fick djurrättsaktioner, som brännande av Scanbilar och utsläppande av minkar, stort genomslag i medierna och blev på så sätt för många utomstående sinnebilden av djurrättsaktivism. När det mediala intresset avtog tolkade många det som att även djurrättsrörelsen dog ut.
Men även om både lokala aktivistgrupper och rikstäckande organisationer hade fler medlemmar och större självförtroende på 90-talet, la man inte ner verksamheten bara för att journalisterna slutade rapportera. Tvärtom har både kampanjarbete, lagliga påtryckningar mot exempelvis pälshandlare och rent sabotage följt med från 90-talet, genom 00-talet och fram till i dag.
– Vårt mål är veganism. Inget mer herravälde över andra varelser, ingen mer köttimperialism. Vi behöver mer abolitionism, slår en av föredragshållarna fast och drar en parallell till slaveri.
De aggressiva kampanjerna mot specifika småföretag är ofta framgångsrika, oavsett om det gäller påtryckningar dagtid eller krossade rutor nattetid. När man riktar in sig på enskilda företagare i stället för stora industrinamn som Scan krävs det inte lika mycket för att skada eller påverka verksamheten.
När man anser att ändamålen helgar medlen är hot mot enskilda näringsidkare en framgångsrik metod. Därför kan man 2011 också oftare läsa om brända korvkiosker än om utbrunna lastbilar.
En annan arbetsmetod som skiljer sig från 90-talets minkutsläpp och brinnande lastbilar hittar man hos organisationen Djurrättsalliansen. Genom att ta sig in på minkfarmar och hos grisuppfödare och dokumentera vidriga förhållanden har de väckt stor uppmärksamhet och riktat allmänhetens blick mot djurindustrin.
Även böcker som Äta djur, av Jonathan Safran Foers, har blåst nytt liv i debatten om köttätandet och dess konsekvenser.

Var och en tar ansvar för sina egna fördomar. Så lyder informationen inför lägret. Stämningen är god, och trots att jag inte tillhör någon aktivistgrupp eller känner någon på lägret upplever jag mig välkommen. Trots att jag är utböling, och ser ut som en, med läppstift och kjol, är alla vänliga mot mig
Utöver djurrätt är feminism en av huvudpunkterna på schemat. Man diskuterar hur man ska komma tillrätta med machotendenser inom de olika grenarna av rörelsen, kritiserar allehanda normer och resonerar kring hur man ska nå större jämställdhet. Ändå ber de kvinnliga talarna om ursäkt för sig.
– Jag har inte förberett mig så mycket, inleder flera kvinnor sina anföranden.
Ett känt namn inom rörelsen, en man som också närvarar, får utgöra måttstocken.
– Jag kan inte det här lika bra som han, inleder en kvinna sitt föredrag.
Samhället är ständigt närvarande, även i denna tillfälliga koloni.
Kritiken mot djurskyddsidén är hård. Djurskydd är något helt annat än djurrätt, får jag lära mig. Typiska djurskyddsfrågor, som större burar eller mindre plågsam slakt, är en direkt bidragande orsak till djurförtrycket. De får djurförtrycket att framstå som acceptabelt och blir ett alibi för att konsumera kött.
Det gör djurskyddsideologin – använd i reklam av såväl kött- som mejeriföretag och omhuldad av politiker – till den dominerande formen av speciesism. Den bibehåller djurs status som egendom och resurser.
Det uppstår en häftig diskussion, kring huruvida delar av djurrättsrörelsen bidrar till att föreviga förtrycket genom att godta djurskyddsretoriken, med till exempel kampanjer om att äta färre ägg och köttfria veckodagar.
De flesta är av åsikten att djurskydd är skit. Vad alternativet är, i ett land vars befolkning håller köttet för heligt, har man inte lika tydlig uppfattning om.
– Stäng av mobiltelefonerna och lägg dem i kapprummet. Även om de är avstängda kan de vara avlyssnade, säger en av arrangörerna.
Ingen ifrågasätter. Senare under dagen skämtar någon:
– Nu låter du som en civilspanare.
Ett skämt med udd. Hotet från ordningsmakten tas på allvar. Och kanske är det inte så konstigt. Säpo kategoriserar djurrättsrelaterad brottslighet som hot mot rikets säkerhet och agerar troligen därefter.

Djurrättsaktivister som använder olagliga metoder som sabotage och hot placeras därmed i samma grupp som nazister och vänsterextremister. I rapporten Våldsam politisk extremism från 2009, ett samarbete mellan Säpo och Brottsförebyggande rådet, beskrivs djurrättsrörelsens koppling till den autonoma vänstern så här:
»Djurrättskampen har inte alltid haft en självklar plats i den autonoma rörelsen men blivit en allt viktigare del. I dess mest extrema form anses djur ha samma rättigheter som människor.«

En man sticker ut från den övriga gruppen. Han är åtminstone över 30 och har vigselring på fingret. Liksom jag saknar han dreads, piercingar och tatueringar och han verkar heller inte känna någon.
– Jag är lite ny i rörelsen, säger han.
Jag tänker att om någon är en civilspanare från Säpo är det han och inser jag att jag aldrig hade varit misstänksam om det inte vore för lägerledarnas avlyssningsparanoia. Tanken slår mig: kanske tittar de med samma blick på mig?
Det är paus mellan seminarierna och jag går en promenad i den natursköna omgivningen. När jag har kommit utanför tomtgränsen lägger jag in en snus och går en runda på landsortsvägen, innan jag tar ut den och går tillbaka.
Ännu längre bort står de få rökarna och drar djupa bloss. Lägrets drogfrihetspolicy omfattar inte bara narkotika och alkohol, utan även alla former av tobak. Under dagen får jag ställningstagandet förklarat för mig. Det handlar om solidaritet, med dem som utnyttjas i industrin, dem som är fast i beroenden och dem som drabbas av andras beroenden.

Efter den veganska lunchen serveras däremot kaffe, till koffeinisternas lättnad. Våra Converseskor tillverkas i Indonesien. Det är inte lätt att vara konsekvent när i princip hela samhället betraktas som omoraliskt.
Djurrättsrörelsen är inte död. Den har tagit ett steg tillbaka från strålkastarljuset, men går man utanför den offentliga arenan är den i allra högsta grad levande.
Kanske kan man till och med kalla det en comeback.

Publicerad i Faktum #109, oktober 2011

Slaget om livmodern (reportage, Ottar)

Kvinnokroppen är ideologiskt sprängstoff. Surrogatmödraskap utgör den senaste arenan för slaget om kvinnan, och är en vattendelare både i partipolitisk och feministisk idédebatt. Men diskussionen är inte ny. I statens inseminationsutredning från 1985 behandlades flera typer av för tiden ny reproduktionsmedicin, inklusive surrogatmödraskap:

”Surrogatmödraskap är enligt vår mening en högst tvivelaktig företeelse främst med hänsyn till dess karaktär av köpslående av barn. För att skapa garantier för det blivande barnet krävs – som framgår av det tidigare sagda – flera mot nuvarande rättsord- ning stridande lagändringar.”

Med ”nuvarande rättsordning” syftar utredarna på att kvinnan enligt svensk rätt förfogar över sin kropp. Det innebär att en surrogatmoder också kan bestämma om hon ska göra abort, något som man menar att de tilltänkta föräldrarna inte bör kunna förhindra genom ett juridiskt avtal. Enligt utredningen innebär ett juridiskt avtal att surrogatmodern frånsäger sig sin kroppsliga autonomi. Men ord som ”exploatering”, ”utnyttjande” och ”struktur” saknas helt. Fokus ligger i stället på kvinnan som individ, med oinskränkbara politiska och juridiska rättigheter – som sätts ur spel vid ett surrogatmödraskap.

2001 föreslog Socialdepartementet ett antal ändringar i lagen om befruktning utanför kroppen för att hjälpa barnlösa. Men i surrogatfrågan var man fortsatt restriktiv. Det ansågs inte etiskt försvarbart eller förenligt med människovärdesprincipen. Surrogatmodern beskrevs som utsatt, någon som riskerar att ”användas”. Människovärdesprincipen hade ersatt de individuella rättigheterna i argumentationen. Styrkepositionerna hade förskjutits, och surrogatmodern blivit skyddsvärd.

Ställningstagandet återfinns i den pågående debatten om surrogatmödraskap, företrädesvis bland feminister och vänsterdebattörer. Dels anses praktiken i sig exploatera kvinnor. Oavsett om pengar är inblandade, och oavsett hur relationerna ser ut, betraktas graviditeten som ett utnyttjande. Dels anses ojämlika socioekonomiska förhållanden kunna bidra till exploatering, och klassanalysen hamnar i fokus. Bland de kritiska rösterna mot surrogatmödraskapet återkommer också ofta paralleller till prostitution; att kvinnors kroppar används som medel för andra än dem själva.

Men rätten till den egna kroppen används också som argument för rätten att välja att bli surrogatmor. Surrogatmödraskapet betonas i dag dels som en möjlighet för barnlösa att få barn och som en fråga om kvinnors rätt att själva besluta över sin kropp. Den moralfilosofiska debatten är i allmänhet tätt sammanvävd med den politiska och juridiska, och det är sällan tydligare än när det gäller reproduktionsmedicin. I boken Det förbjudna mödraskapet från 2003 skriver filosofen Kutte Jönsson just att surrogatmödraskapet är en utvidgning av kvinnors bestämmanderätt, något som samhället historiskt sett begränsat.

De senaste åren har flera riksdagspartier motionerat i frågan om en ny utredning eller legalisering. 2010 var det fem stycken. Feministiskt initiativ avstod tidigare i år från att ta ställning i frågan, efter ihärdiga diskussioner. I motionerna utgår argumentationen framför allt från att kvinnan är fri och kapabel att fatta beslut om surrogatmödraskap. I en vänsterpartistisk motion från 2005 lät det så här:

”Ett argument som framförs är att fattiga kvinnor skulle bli utnyttjade, då de företrädesvis skulle bli de kvinnor som väljer att genomgå ett surrogatmoderskap. (…) Argumentet bygger också på åsikten att fattiga kvinnor inte kan tänka eller förstå själva. Det är dessutom svårt att påvisa kausala samband mellan surrogatmoderskap och försämrade villkor för kvinnor.”

Tre år senare formulerade ett antal miljöpartister krav på en ny utredning, genom att ställa följande frågor: ”Varför är det oetiskt att låta en kvinna som så önskar dela med sig av glädjen att få barn? Varför skulle ett barn som uppenbarligen är så efterlängtat att föräldrarna gjort sig stora besvär för att få det ha det sämre än ett barn som inte var planerat?”

Det altruistiska surrogatmödraskapet beskrivs ofta som en garant för att ingen ska bli utnyttjad på grund av sin position i samhället. Återigen är individen i centrum, men hennes rättigheter anses inte hotade. Kvinnan beskrivs som en aktör, som aktivt väljer att dela med sig. Längtan efter ett biologiskt barn och en kärnfamilj samexisterar med resonemang om normkritik och normbrott. Kutte Jönsson ser kommersialiseringen som en möjlighet till emancipation. Kvinnan kan, enligt Jönsson, genom surrogatmödraskapet motarbeta både könsroller och strukturell exploatering. Han erkänner strukturen, men tillskriver ändå kvinnan självbestämmandeförmåga.

Från 1980-talets negativa inställning har den politiska debatten gått flera steg. I början av 2000-talet grundades ogillandet snarare i en radikalfeministisk argumentation om kvinnans rätt att inte användas som ett medel och hennes frihet från exploatering.

Tyngdpunkten låg på individen i strukturen. Sedan slutet av 00-talet bygger inläggen för surrogatmödraskap på en liberalfeministisk syn på kvinnans individuella rättigheter, inklusive rätten till sin egen kropp. Kritikerna menar i sin tur att surrogatmödraskap är en fråga om makt, klass och kön. Rätten till den egna kroppen innebär att slippa föda barn åt andra.

Så var befinner sig opinionen i dag? Annika Hamrud, journalist och författare till boken Queerkids (Normal förlag, 2005) jämför motståndet mot surrogatmödraskap med de kraftfulla debatter som uppstått vid varje utveckling i frågor som rör reproduktion, som provrörsbefruktning, äggdonation och adoption för homosexuella:

– Motståndet mot surrogatmödraskap präglas av en kollektivistisk, skuldbeläggande och moralistisk människosyn. Kampen anses viktigare än barnen som kommit till på det sättet. Men då de som egentligen bestämmer ändrade attityd efter de förra stora striderna som de förlorade är jag inte så orolig.

Journalisten Kajsa Ekis Ekman är en framträdan de kritiker mot surrogatmödraskap. Hon har skrivit den surrogatkritiska boken Varat och varan (Leopard förlag, 2010), som är ett av skälen till att frågan hamnat på dagordningen igen.

– Surrogatmödraskapet är symptomatiskt för en tid då allt blir till varor, allt ska säljas och köpas. Kan man inte få egna barn, då ska någon annan skaffa fram dem åt en, säger Ekis Ekman.

Vad händer härnäst? Flera riksdagspartier vill se en ny utredning, samtidigt är frågan ofta en vattendelare även inom partierna. För Annika Hamrud är det viktigt att kunna säkerställa barnets rätt till sina föräldrar.

– Främst gäller problemen heminsemination och familjer med flera föräldrar som alltför ofta hamnar i domstolar som inte kan hjälpa dem. Surrogatmödraskap bör hanteras juridiskt i samma anda som man bör skydda alla dessa barns rättigheter. Jag vill att privata kliniker ska ha rätt att utföra fertilitetsbehandlingar på fler än par som har sex med varandra, som surrogatmödraskap, äggdonation och insemination.

Kajsa Ekis Ekman ser hellre en annan utveckling, där det första steget är att arbeta emot en svensk legalisering, det andra att komma åt barnhandeln utomlands.

– Vi måste sända tydliga signaler till svenskar att det inte är okej att de utnyttjar fattiga kvinnors kroppar.

Hon föreslår en variant av sexköpslagen, en utökning som skulle omfatta även reproduktiva tjänster, och menar att det inte är rimligt att det är förbjudet att hyra någons kön men lagligt att hyra hennes livmoder. Ekis Ekman avfärdar också de surrogatmödraskap där pengar inte är inblandade, så kallat altruistiskt surrogatmödraskap, och ifrågasätter att man alls kan tala om ett sådant.

– Beställarna vill ha barnet helt för sig själva, kan inte ens tänka sig en närvarande mamma. Kvinnlig altruism, manlig egoism, har vi hört det förut? Det finns inget gott och vackert med kvinnlig självuppoffring.

Debatten om kvinnan, och hennes kropp, fortsätter. De senaste åren har den blossat upp mer intensivt än någonsin. Det centrala begreppet, »rätten till den egna kroppen«, har funnits med sedan frågan började diskuteras i Sverige på 1980-talet, men betydelsen är föränderlig och stundtals paradoxal. Motståndet mot surrogatmödraskap har länge varit närmast kompakt, och det politiska underlaget är knapphändigt. Ändå kan man skönja en förändring, i politisk retorik och i attityder. Vad resultatet blir återstår att se.

Publicerad i Ottar 3/2011

Fri jakt på rökare (krönika, Expressen)

Landskrona hakar på trenden med rökförbud. Förslaget innebär att rökning förbjuds inte bara på den kommunala arbetsplatsen, utan under all arbetstid. Detta oavsett om den anställde kör bil i yrket, jobbar utomhus eller hemifrån.
Utbildningsnämnden vill dessutom utvidga policyn till att också omfatta snusning. En lärare som förlägger en del av arbetet hemma kommer alltså att bryta mot arbetsgivarens regler om han eller hon snusar under provrättningen.
Dessutom ska Landskrona stads policy bara gälla de anställda, inte de politiker och kommunalråd som drar några bloss mellan sammanträden där andras arbetsvillkor dikteras. Och sedan förfasar man sig över politikerförakt.
Lisa Flinth (FP), ordförande för nämnden, menar att det viktiga med tobaksfri arbetstid är att vuxna är “goda förebilder”. Rökpauserna ska väck! Tänk på barnen!

Goda förebilder är förvisso bra, men problemet med rigida regelverk är att de blir blinda för proportioner. Att vilja skydda icke-rökare från passiv rökning är en rimlig ståndpunkt. Likaså säkerhetsfrågor och sjukvårdshygien.
Men så gott som alltid blandas relevanta invändningar mot rökning ihop med hur människor sköter sin egen hälsa. Skapandet av ansvarstagande individer är bara ett av flera argument som brukar anföras när förbud kommer på tal.

Mental istid på integritetsfronten är nu inget nytt när det gäller tobak. Bland annat Kronobergs landsting, Östersund och Simrishamn har infört tobaksfri arbetstid, vilket också innebär snusförbud.
När ett sådant förbud fördes på tal i Umeå 2009 stötte politikerna på patrull. Motivet i det fallet var hälsosammare med­arbetare. Man ville bara de anställdas bästa, sades det. Men de västerbottniska kommunanställda snusarna protesterade. Motståndet var så stort att förslaget fick skrotas. Tjänstemännen i Oskarshamn och Vansbro har på samma sätt fått se sig besegrade av folkopinionen.
Hur är man en passiv snusare? Prillan under läppen innebär inga hälsorisker för omgivningen. Lennart Holmlund, socialdemokratiskt kommunalråd i Umeå, hade svaren. Det är snuslukten som är anstötlig, liksom synen av någon som stoppar en prilla i munnen.
Historien förtäljer inte om dåligt bordsskick, äcklig andedräkt, kroppsodör eller allmän fulhet var nästa punkt på förbudsförslagslistan.

Att kunna påverka sin arbetssituation är högt värdesatt, och något människor längtar efter. Det är till och med viktigare än lönenivån. Om det nu är rökarnas och snusarnas egen hälsa man bryr sig om, varför inte ta itu med den stress och maktlöshet som gång på gång visat sig förödande för människors välmående, i stället för att skapa regler där regler inte är nödvändiga?
Förbud är ett simpelt sätt att visa handlingskraft. Politikerna i Landskrona, och annorstädes, har glömt bort vem som är till för vem. Politikerna ska vara medborgarnas tjänare, inte styra och ställa med dem som vore de omyndiga undersåtar.

Publicerad i Expressen 110828

Majorna – bakom fasaden (reportage, ETC)

En gemytlig och mysig stadsdel utan några större bekymmer. Det är mångas bild. Men statistiken berättar om ett annat Majorna, en mörkare berättelse som sällan uppmärksammas.

Jag växte upp i Majorna, i den del som heter Kungsladugård. De som gått på Karl Johansskolan i närheten av Kaptensgatan säger ibland till mig att Kungsladugård inte tillhör det riktiga Majorna, men om det där tvistades det redan när jag var tonåring. Den viktigaste skiljelinjen gick dock vid postnumret. 414 var bra. 413, Linnéstaden, var sämre. Enligt en majgubbe jag träffade i hemtjänsten är det en uråldrig lokalpatriotisk konflikt.

Majorna är en populär stadsdel med drygt 30 000 invånare. Enligt Boplats Göteborg var söktrycket 2009 som störst när det gällde Majorna, centrum och ”stadsdelarna i öster”. Det är också en välkänd stadsdel, som ibland jämförs med Södermalm i Stockholm och Möllan i Malmö. Åtminstone när det gäller Möllan finns det politiska likheter. En titt på hur Mariaplans valdistrikt röstade i riksdagsvalet 2010 visar på en förkrossande rödgrön majoritet; 25,3 procent röstade på Miljöpartiet, 23,9 procent på Vänsterpartiet och 18,6 procent på Socialdemokraterna, att jämföra med de 15,1 procent som röstade på Moderaterna. Siffrorna är snarlika i hela stadsdelen.

Det är statistik som säger en del om Majorna. Det var förr en klassisk arbetarstadsdel som inhyste många hamn- och industriarbetare. Arvet har präglat självbilden och genom åren har Majorna dragit till sig människor som betraktar sig själva som alternativa, radikala och politiskt medvetna. På senare tid har man börjat tala om att stadsdelen blivit gentrifierad, den sociala förändringsprocess där människor med hög socioekonomisk status flyttar till ett område där andra sociala klasser dominerat, och därmed förändrar statusen på området och driver upp bostadspriserna. Då det bland annat fortfarande är relativt billigt att bo i Majorna diskuterar man ibland hellre symbolisk gentrifiering, hur man talar om en stadsdel och vad det får för följder.

Axel Demker skriver masteruppsats i kulturvård samt är en av skribenterna på bloggen Sociologisuget. Där har han skrivit om symbolisk gentrifiering och idealisering av Majorna. Han är själv inte från stadsdelen men pratar uppskattande om den:

– Min personliga bild av Majorna är väldigt positiv – en fantastiskt trevlig stadsdel. Denna bild av stadsdelen var också utgångspunkten för diskussioner bland några av mina vänner, där tankar om Majorna som en renodlad och typisk medelklasstadsdel växt fram.

Den offentliga bilden av Majorna präglas idag av välmående. Bara de senaste tio åren har mycket tillkommit i form av kaféer, butiker och trevliga kvarterskrogar. Det finns en positiv identitet kopplad till boendet, ofta förknippad med stolthet över området. Några ställen runt Mariaplan har börjat sälja tröjor med texten ”People’s republic of Majorna”.

Statistik från Folkhälsoinstitutet ger en annorlunda bild än den av det mysiga samkvämet bland kaféer och ekobutiker. Både män och kvinnor har högre dödlighet i olyckor, förgiftningar, lungcancer, KOL, hjärtinfarkt, självmord och alkoholrelaterade sjukdomar i Majorna än genomsnittet för både Göteborg och hela landet. Ibland är skillnaderna mycket stora, till exempel gällande hjärtinfarkt, där det i Majorna går 52,2 dödsfall för män per 10 000 döda, jämfört med rikssnittet på 30,8. År 2009 anmäldes 20 586 brott per 100 000 invånare i Majorna. På en riksnivå var samma antal 15 101.

Om man i stället jämför medellivslängd inom Göteborg visar tio år gamla siffror från ”Alkohol, narkotika, tobak och läkemedel i stadsdelen Majorna”, utgiven av Göteborgs Stad Majorna, att ingen annanstans i Göteborg dör fler kvinnor i ”för tidig död”. För män är det bara Gunnared och Bergsjön som har lägre medellivslängd. Samma kartläggning visar att ungdomar i Majorna dricker alkohol mer och oftare än i resten av staden. Enligt en drogvaneundersökning från 2005 har ungdomar i Majorna högst användning av narkotika av alla stadsdelar i Göteborg.

Det är anmärkningsvärda siffror för en stadsdel med gott rykte.

Anna-Klara Behlin är masterstudent i sociologi och skriver också på Sociologisuget. Hon är från Majorna och har skrivit om just folkhälsostatistiken. Jag undrar om hon har kunnat se verkligheten bakom statistiken i sin omgivning under uppväxten på 90- och 00-talet.

– Ja, absolut, det gjorde jag. Vi levde ganska nära alla våra grannar. Då var det mest arga tanter och alkoholiserade föräldrar. Sen när jag började skolan var det många klasskompisar som hade problem. Det var en väldigt stökig klass. Jag har inga direkta belägg för det men jag får intrycket av att stadsdelsnämnden gett upp, i alla fall då när jag gick i högstadiet. Det var många föräldrar som hade problem ekonomiskt och det var många som kämpade för att få hjälp. Och så var det ju mycket droger och missbrukare, men hade man misslyckats en gång med en behandling så fick man ofta inte en andra chans.

Vi diskuterar hur bilden av Majorna reproduceras i mediebevakningen, och att det är få som tänker sig att Majorna har fler anmälda brott än till exempel Bergsjön:

– När man skriver om att det händer något i Majorna så skriver man det neutralt, inte som att det beror på just Majorna. Brottet får ingen koppling till själva stadsdelen, som när det gäller bostadsområden där det finns en negativ bild, menar Anna-Klara.

Kombinationen av en bebyggelse som anses genuin och bevarad, närheten till centrum och en distinkt stadsdelsidentitet kan ytterligare förklara populariteten. Ett ständigt återkommande värdeomdöme sedan kaféerna började slå upp är ”mysigt”. Statusen har höjts märkbart sedan 90-talet.

Idag har ungefär 60 procent av befolkningen i Majorna eftergymnasial utbildning, att jämföra med 32 procent i hela Sverige. Samtidigt är medelinkomsten låg och de ensamstående föräldrarna många. I två av de 13 valdistrikten i stadsdelen, Sandarna och Svalebo, fick Sverigedemokraterna högre siffror än riksgenomsnittet på 5,7 procent. Det är ett parti som till stor del finner sina väljare i en lågutbildad arbetarklass.

Dessa paradoxala fakta visar på dubbelheten i bilden av Majorna. När man skrapar på ytan är det tydligt att stadsdelen är mer heterogen än många tror.

– De negativa saker som ändå kan förknippas med Majorna kanske hajpar stadsdelen bland medelklassen. Man vill ha lite ”verklighet” omkring sig – annars är livet inte tillräckligt spännande. Men riktigt så spännande som man föreställer sig livet i en ”utsatt förort” vill man förmodligen inte ha det och då blir Majorna lagom, funderar Axel.

Själv förhåller jag mig tveksam till att sökande efter spänning är en rimlig förklaring till att folk vill flytta till Majorna. Det förutsätter ett förankrat rykte av ruffighet som Majorna saknar hos de flesta.

Tvärtom är den vanligaste bilden man möter hos utomstående just den som Axel Demker beskriver: ”en fantastiskt trevlig stadsdel”, med många initiativ från engagerade invånare, så som bilkooperativ och Ekologisk Stadsdel Majorna.

”Medelklassghetto” har fnysts både en och två gånger, gärna från inflyttade som saknar minnen av slagsmål, droger och otrygghet i stadsdelen. Hade de sett torftigheten hemma hos några av mina barndomsvänner hade de kanske resonerat annorlunda.

Dessutom är mänsklig misär ofta osynlig bakom lyckta dörrar. Kulturellt kapital är inte en garanti för ett gott liv. Den odefinierade medelklassen är inte alltid synonym med att vara välmående och trygg. Att ha föräldrar i villa betyder inte att man är immun när droger blir ett vanligt inslag i omgivningen.

Eva Laestadius har bott i Majorna sedan 1981.

– Läget nära stan, det sociala livet och det offentliga rummet har gjort att jag har trivts. Du kan lätt gå ut och träffa folk men du kan också vara privat. Det har alltid funnits någon hemma någonstans, vilket har varit en stor trygghet och styrka för barnen.

Det var dock barnens situation som en gång fick Eva att vilja flytta. Skolan var för stökig.

– Men vi löste det genom att byta till en skola utanför Majorna. Kanske har man inte velat lyfta problemen i skolan, för det betyder också att man måste lösa dem.

Bilden av Majorna som en fin stadsdel med många fördelar och glädjeämnen stämmer för många. De positiva erfarenheterna är ingen lögn. Människor bor gärna kvar.

Det finns ändå uppenbara skäl att fråga sig vad som händer när en ensidig bild blir den dominerande.

– Jag tror att det fortfarande är de som behöver hjälp som förlorar på bilden av Majorna. Det märks, även i lokalpolitiken, säger masterstudenten Anna-Klara Behlin.

På samma sätt som det gjorts diverse satsningar för att nyansera mediebilderna av förorter, ofta omnämnda som ”problemområden”, bör också bilden av Majorna nyanseras. Om det bara är de resurs- och röststarka som syns och hörs hamnar andra i skymundan: människorna bakom de skrämmande siffrorna. För dem finns det en risk att myten om Majorna osynliggör dem och därmed försämrar deras möjligheter till bättre livsvillkor. Vem satsar där det saknas opinion? Varför förändra ett vinnande koncept? Det är väl bara välartad medelklass som röstar på Miljöpartiet som bor i Majorna? Och medelklassen klarar sig väl alltid?

Publicerad i ETC Göteborg 110715

De moderna daglönarna (reportage, Arena)

Jag vaknar av ringklockan på dörren. Yrvaken reser jag mig upp, undrar vad det är som händer. Klockan är sju på morgonen och någon bankar på min dörr. Jag ställer mig upp, smärtan i magen hugger till igen. Det började i går och jag har mått dåligt hela natten, men tar på mig morgonrock och smyger bort till dörren och tittar i titthålet. Det är min chef som står där och bankar.

”Du kan fan inte sjukanmäla dig dagen innan du ska jobba”, säger han.

”Men jag är ju sjuk, jag kan knappt stå upp”, svarar jag.

”Det spelar ingen roll, det är kris. Du får fem minuter, jag väntar ute i bilen.”

Omtumlad klär jag på mig. Han har bara varit min chef i några veckor.

På min mobil ser jag att en arbetskamrat sms:at en varning om att chefen är på väg hem till mig. Han har redan varit hemma hos henne och väckt hela trappuppgången. Om inte jag kan jobba är det tydligen hennes skyldighet att ställa upp, eftersom vi är vänner. Jag går ut till bilen. Han kör mig till lagret jag är uthyrd till.

”Hur kunde du komma in i min port? Det är ju kod på dörren”, undrar jag.

”Jag har jobbat en del med larm och koder så jag kollade upp det”, svarar han och skrattar.

Vi kommer fram till industriområdet där lagret ligger. Någon frukost hanns inte med och jag har inga pengar med mig. Han sticker till mig en rikskupong, fast bara kontanter accepteras i den enda matsalen. Hemkommen på kvällen läser jag på en vänsterblogg att bemanningsanställda bara är misslyckade studenter som förstör för de riktiga arbetarna.

Efter att Uppdrag granskning den 20 januari 2010 rapporterade om regler i avtal för bemanningsanställda mellan branschorganisationen Bemanningsföretagen och LO-förbunden kände sig Bemanningsföretagen tvungna att ge svar på tal. På hemsidan står bland annat att den som är mellan uppdrag har lön från bemanningsföretaget och att bemanningsanställda har månadslön som alla andra. Men den som jobbar utanför LO-sfären behöver heller inte misströsta enligt hemsidan, som låter meddela: ”Bemanningsbranschen är en bransch som alla andra, med egna kollektivavtal och med samma anställningstrygghet som andra branscher.

Bemanningsföretagen ingår i arbetsgivarorganisationen Almega, den största förbundsgruppen i Svenskt Näringsliv. Det är också organisationen Bemanningsföretagen som ger auktorisationer åt de enskilda bemanningsföretagen. Auktorisationen ska ge branschen högre status och ökat erkännande, men ”innebär också en trygghet för kunder och medarbetare”.

En sökning på företaget jag jobbade för när chefen hämtade mig trots att jag var sjuk visar att det är auktoriserat. Sökmotorn meddelar:  ”Det betyder att företaget uppfyller Bemanningsföretagens auktorisationsvillkor, som säkerställer att företaget är tryggt och jobbar affärsmässigt.”

Väl framme på jobbet är det stilla. Jag jobbar mitt pass på tom mage, böjd av smärta. De ordinarie anställda säger åt mig att gå och lägga mig i vilorummet, men jag vågar inte. Det finns ingen garantilön utan jag får bara betalt den tid jag är på arbetsplatsen, och en nyck från någon av cheferna kan rasera min försörjning.

Grunden för bemanningsföretagen lades i början av 1990-talet, under den ekonomiska krisen, då krav på en mer flexibel arbetsmarknad började föras fram allt oftare och frågan diskuteras av marknadens parter, politiker och i statliga utredningar. Det var Socialdemokraterna som tillsatte en utredning under Björn Rosengren, om hur man skulle kunna förändra arbetsförmedlingsmonopolet. Fram till 1992 var det förbjudet att bedriva uthyrning. Samma år kom under den borgerliga regeringen en lag som tillät uthyrning under arbetstoppar, men endast med tillstånd från Arbetsmarknadsstyrelsen och utan vinstsyfte. 1993 ändrades lagen och därmed möjliggjordes privat arbetsförmedling. Arbetsförmedlingen förlorade således sitt monopol. Sedan dess har branschen expanderat snabbt. I dag jobbar i snitt 100 000 personer som uthyrda under ett år, enligt Bemanningsföretagen. Den svenska avregleringen är mer omfattande än i flertalet övriga länder.

Vi återvänder till lagret. Det är möte. Jag har jobbat som uthyrd på ett och samma lager i över ett år men inte fått något kontrakt. Lönespecifikationerna är det enda som visar att jag varit på arbetsplatsen. Cheferna tycker att vi är dåliga, för långsamma och gör för många fel. Jag ber ännu en gång om ett kontrakt eller vad som helst som tydligt säger vilka arbetsvillkor jag har. Cheferna suckar över mitt tjat. Något kontrakt får jag aldrig.

Tommy Isidorsson är forskare och studierektor på institutionen för arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet. Ett av hans forskningsområden är det nya sättet att organisera arbete i dagens samhälle, där bemanningsföretag ingår.

”Den normala rutinen är att man har en tillsvidareanställning, men vad som är vanligast skiljer sig mellan företag. På visstidskontrakt kan man jobba i sex månader, om man inte gör en överenskommelse med den fackliga organisationen”, förklarar han.

När det gäller att jobba på timmar, utan garantilön eller lön mellan uppdrag, finns det en grupp som heter ramavtalsanställda. Anställningsformen förutsätter att man har en annan huvudsaklig försörjning, är student eller pensionär. Men som i mina exempel förekommer det att man jobbar under samma villkor, fast med hela försörjningen knuten till bemanningsföretaget.

”I teorin bör man inte ha godkänts för det. Det finns heller ingen statistik på hur stor ramavtalsgruppen är”, säger Tommy Isidorsson.

Lager igen, men ett nytt. Jag har anställts av ett annat bemanningsföretag parallellt med det första. Detta fast jag har lovat att inte jobba hos några konkurrenter, men trots löften från chefer räcker inte timmarna på någon av platserna. Sommaren är just slut, och den heltid jag lovades blev bara någon enstaka vecka. Den nya chefen vill boka mig för jobb nästa dag. Jag har varit på akuten några dagar tidigare och ska på uppföljning. Hon  kräver att få veta varför, men det känns för privat. Hon tjatar, det är  min skyldighet att berätta tycker hon. Kanske kan någon från  bemanningsföretaget följa med mig till läkaren?

Frida är 25 år och har som bemanningsanställd huvudsakligen jobbat på lager. Hon ser en fördel i att hon kunde jobba mycket under en kort period, genom att ta dubbla pass och jobba både morgon och kväll, och därmed tjäna mer än vad som är möjligt annars.

”Det fanns trots allt ofta gott om jobb men tackade man nej godtogs detta inte alltid. Då kunde man bli övertalad att jobba i alla fall, även fast man inte kunde. Mina chefer tyckte att man alltid skulle finnas tillgänglig på sin mobiltelefon, var man inte det tvekade de inte att komma hem till ens bostad för att försöka få med en till arbetsplatsen. Jag var långt från ensam om detta; samma chef var hemma hos flera andra kollegor och det förekom även att han mutade anställda att jobba över”, berättar hon.

Edward är 29 år och har jobbat för olika bemanningsföretag till och från i åtta år.

”I princip alla betalda jobb jag har haft har varit genom bemanningsföretag. Jag har arbetat på lager, stålverk, med sanering, tillverkat lysrör, tillverkat dörrar och fönster, rivit byggnader, på skeppsvarv, på städfirmor och som lackerare.”

Det är på grund av de praktiska omständigheterna svårt att organisera sig fackligt och försöka förändra bristfälliga arbetsförhållanden när man jobbar på bräckliga kontrakt. Det finns få klubbar, medlemmarna är ofta spridda och har flera olika arbetsplatser och det är svårt att ordna möten. När andelen inhyrda ökar är det färre som organiserar sig i de befintliga strukturerna. Arbetsplatsernas egna fackklubbar tar logiskt nog parti för arbetsplatsens ordinarie anställda. De fackliga striderna handlar främst om att skydda dem från inhyrningen, inte om hur man ska kunna företräda de inhyrda. Fram till för bara några år sedan kunde heller inte arbetsplatsernas skyddsombud gå in och stoppa farligt arbete för bemanningsanställda.

”På nästan alla ställen får man göra det som de ordinarie anställda inte orkar, vågar eller helt enkelt vägrar att göra. På mitt första lagerjobb var det bara vi från bemanningsföretaget som arbetade med att lasta ur containrarna som innehöll leveranserna. Ett tungt arbete som slet hårt på axlar och rygg. Ibland stod man hela dagar där själv trots att det var förbjudet, egentligen skulle flera byta av varandra. Det dubbla regelverket skapade spänningar mellan oss bemanningsjobbare och de fasta”, säger Edward.

Det är lunch på lagret. Vi är några inhyrda som äter ihop. Min kollega ser trött ut. Han har jobbat heltid för bemanningsföretaget i tre år. Han berättar om ångest, sömnstörningar och nedstämdhet. Han har mått dåligt länge. Han har ett läkarintyg. Men vår chef har sagt till honom att han inte får sjukskrivas, för då får någon annan jobbet. Det är många som vill ha hans jobb, säger chefen.

”Om man inte är behaglig och supertrevlig åker man ut. Man ska stå med hatten i hand så att säga. Jag har inte haft någon garantilön på något av företagen jag jobbat för. Det har lett till ekonomiska svårigheter i perioder och en latent stress att alltid vara redo, alltid jobba över om man får chansen. När jag  blivit utan jobb som företaget lovat mig har jag fått gå på socialbidrag”, berättar Edward.

Enligt forskaren Tommy Isidorsson är villkoren annorlunda för långtidsinhyrda. De har en annan trygghet, men de får mindre ansvar och lär sig mindre än ordinarie personal. Deras kompetensutveckling försvåras av anställningsformen. Han ser både fördelar och nackdelar med den kortare uthyrningen:

”För korttidsinhyrda kan arbetstiderna vara svåra att kombinera med exempelvis familj. De unga som jobbar i branschen får dock en möjlighet att få in en fot, skaffa sig arbetslivserfarenhet och se olika sorters arbetsplatser.”

Hannes Kantelius är doktorand vid samma institution som Tommy Isidorsson och har gjort en studie av långtidsinhyrda montörer. Att de långtidshyrda enbart tilldelas basala uppgifter för att de betraktas som tillfällig arbetskraft, trots att de ibland jobbar heltid i flera år på samma plats, ligger i linje med de arbetsmiljömässiga krav som ställs på kundföretagen i arbetsmiljölagen. Montörerna upplever sin tid på kundföretaget som som en återvändsgränd. Ingen av studiens inhyrda säger att de fått några kompetenser, erfarenheter, kontakter eller liknande som kan stärka anställningsbarheten. Upplevelsen av anställningsbarhet har i sin tur betydelse för människors förmåga att hantera osäkerhet och kan motverka stressrelaterad ohälsa vid osäkra anställningsförhållanden. Dessutom visar studien att montörerna strävar efter trygghet, förutsägbarhet och utvecklingsmöjligheter i arbetet, vilket de inte tror är möjligt som inhyrd arbetskraft. De ordinarie anställda ser däremot en framtid hos företaget.

I en rapport från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering från 2004 fastställdes det att människor jobbar i bemanningsbranschen dels för att det passar livssituationen under en period, dels för att få andra möjligheter erbjuds. Proportionerna mellan frivillighet och att vara tvungen kan man bara spekulera kring. Tre grupper är överrepresenterade: unga, invandrare och kvinnor, samma grupper som är mindre etablerade på arbetsmarknaden i stort.

I SVT:s Dokument inifrån från 27 februari i år uttalade sig socialdemokraten och före detta  arbetsmarknadsministern Hans Karlsson om just ungdomars villkor: “Det är inte av Gud givet att ungdomar ska stå utanför arbetsmarknaden, det är en prioriteringsfråga”.

Sofie är 27 år och har varit på tre olika bemanningsföretag. Hon skriver:

”Känslan av att vara anställd på bemanningsföretag var snäppet bättre än den man känner som arbetslös, men man kände sig fortfarande i allra högsta grad som mindre värd. Dessutom innebär de här tjänsterna noll trygghetskänsla. Du har inget att falla tillbaka på om du blir sjuk, du har ingen aning om vad som väntar efter två veckor. Du är i ett underläge på arbetsplatsen. Det var en känsla som hela tiden fanns där – att man skulle vara så jäkla tacksam för att de gav en ett jobb.”

I debatten om ungdomars ställning på arbetsmarknaden hörs ofta att de är lata och arbetsskygga, många gånger från personer som var unga under en tidsperiod då arbetslösheten var låg. När ungdomars prioriteringar undersöks står ett förstahandskontrakt och ett fast jobb högt på önskelistan. De allra flesta vill försörja sig själva och slippa hoppa mellan andrahandskontrakt eller bo hemma hos föräldrar. Huruvida den ungdomliga apatin är en orsak till eller ett symptom på utanförskapet på arbetsmarknaden beror helt på vilket politiskt läger som tillfrågas.

Det är oklart hur många som försörjer sig enbart på timmar tilldelade från ett bemanningsföretag, utan trygghet eller garantilön, varken inne i värmen eller ute i kylan. Den mediala uppmärksamheten har främst riktats mot återanställningsrätten; att man inte ska kunna sägas upp för att sedan hyras in, eller behöva se sitt tidigare arbete gå till en inhyrd. Flera av dem jag pratar med har positiva erfarenheter från tiden på bemanningsföretag. De har blivit väl behandlade och erfarenheterna har lett till andra jobb. Många andra vittnar om vanmakt, intrång i privatlivet och straff. Det är inte isolerade fenomen, inte några få undantag, som kan härröras till ett enskilt företag. Här handlar det inte om bortskämda ungdomar, inte heller sysslolösa. Tvärtom är det ofta de inhyrda som får göra de smutsigaste och tyngsta arbetsuppgifterna. De måste alltid vara redo och har svårt att planera sina liv. Ibland är de ovälkomna, för att de har ersatt en kollega. De är på många olika arbetsplatser. De moderna daglönarna ska vara sociala och flexibla, både med sin tid och sin inkomst. Ansökningsbrevens tomma ord har aldrig betytt mer. Bemanningsföretagen tycks agera både bromskloss och språngbräda.

Situationen tvingar facken till nya lösningar och nu syns flera initiativ för att organisera bemanningsanställda fackligt. I Mälardalen har till exempel IF Metall, Transport och Handels arbetat för att inhyrd personal ska få gå facklig introduktionskurs. Samtliga LO-förbund bjöds in att delta i projektet, men bara nämnda tre ville delta.

En rotlös anställd utan samhörighet med vare sig kundföretag eller egna kollegor hamnar lätt i en dålig förhandlingssits. Det är ändå ofrånkomligt att bemanningsföretagen, inklusive sina anställda, utgör ett hot mot många människors tillvaro. När verksamheten blivit legitim, och allt vanligare, finns risken att den ordinarie anställdes villkor urholkas och försämras. Rädslan är inte obefogad, men i frågan hur man ska bemöta den går åsikterna isär. Vad betyder slagord som solidaritet här? Gäller det enbart dem som genom ett fackligt medlemskap kan kallas solidariska? Dem som genom avtal och kontinuitet åtminstone har en förhandlingsposition? Eller sträcker sig solidariteten längre än så?  I ena änden finns oron, svår att stillatigande acceptera. I den andra riskerar kampen mot bemanningsföretagen att bli en kamp mot de inhyrda, som i den politiska verkligheten ofta har få andra möjligheter att försörja sig.

Bemanningsföretagen har snart funnits i 20 år på den svenska arbetsmarknaden. Det är en etablerad verksamhet och i dag pratar man till stor del om andel inhyrda snarare än om arbetstoppar. I dagsläget vill inget riksdagsparti förbjuda dem. De dåliga villkoren för bemanningsanställda är också en angelägenhet för fler än de direkt berörda, även fackförbunden och de olika arbetsplatserna bör ha i åtanke att dåliga villkor smittar. Ett företag som ser potential och vinning i att hyra in en del av personalen kommer förmodligen vilja göra det i än högre utsträckning, i synnerhet om det är enkelt och friktionsfritt.

Att en stor del av arbetsstyrkan har sämre arbetsvillkor missgynnar alla arbetstagare i förlängningen. När det är lättare att få jobb på bemanningsföretag än att få en vanlig anställning omgärdas den inhyrde av glasväggar. Bemanningsföretagen slår sig i sin tur för bröstet som välgörare för svaga grupper. Man är inte där för att man lider brist på solidaritet, utan för att man lider brist på pengar. Skulden hör inte hemma på den inhyrdes axlar.

Min chef meddelar i ett sms att jag inte får jobba för dem mer. Jag har inte ställt upp tillräckligt. Jag ska åka och lämna in mina kläder på kontoret, står det. Men jag vet nu att min chef har lätt att tappa humöret och har nära till hot och anklagelser, och att han därför kan tänkas ändra sig, så jag gör det inte. Efter några veckors tystnad får jag jobba igen. Det är kris, säger han.

Publicerad i Arena 3/2011

En kväll på Operan (reportage, Faktum)

Så har det då blivit dags för mig att göra mitt livs första besök på en operaföreställning. Själva operahuset har jag besökt förut, då för musikal och dans. Föreställningen jag ska se heter Alcina, och är en barockopera från 1735, skriven av Georg Friedrich Händel.

Publikens medelålder är hög. Det är en välklädd, stilig publik som ska se Göteborgsoperans andra föreställning av Alcina. Kostymer, kavajer, slipsar, klänningar och dräkter dominerar. Vi tar plats på parkett framför en mörk scen. En vägg med ett fönster täcker scenöppningen och det är framför den väggen dramat tar plats när musikerna börjar spela. En kvinna och en man i mörka kostymer kommer ut på scen och när de börjar sjunga, på originalspråket italienska, visas den svenska översättningen i en skärm ovanför scenen. På så sätt kan också den som inte är förtrogen med berättelsen följa med.

De flesta har någon sorts uppfattning om opera. Många har också åsikter, som ofta rör annat än opera i sig. Vanliga sådana är att det är överklasskultur eller finkultur, ett kulturellt sammanhang som känns främmande för de flesta. Lars Lilliestam, professor i musikvetenskap vid Göteborgs universitet, skriver i boken Musikliv:

»Många kulturella sammanhang, som en konsert eller opera- och teaterföreställning, omges av ceremonier och ritualer som kan verka utestängande. Känslor av främlingskap och osäkerhet kan göra att man väljer bort vissa evenemang och aktiviteter«.

Enligt en musikvaneundersökning genomförd 1965 var ›operamusik‹ en av de minst populära genrerna. I samtida undersökningar säger sig mindre än fem procent tycka om opera. När opera omskrivs eller recenseras i dagstidningarna är det för de redan invigda. Till skillnad från majoriteten av musikrecensioner, live och på skiva, tillämpas sällan betygssättning.

Scenen är djup och scenografin strikt minimalistisk. Svart, grått och vitt gör att associationerna går till betongbyggen i forna öststater, bunkrar och döda fasader. Statisterna ser identiska ut på håll, som om de hade masker. Blonda bleka män i svarta kostymer som rör sig långsamt och konformt. Det är smått obehagligt, och långt från de överdådiga kostymer och överdrivna peruker jag tänkt mig hör till opera. Mellan de grå väggarna, som skiftar i storlek med hjälp av portabla väggar, rör sig figurerna i berättelsen: i centrum Alcina, den vackra trollkvinnan som lockar till sig man efter man och förvandlar dem till odjur när hon tröttnat. Handlingen cirklar kring två svartsjukespäckade triangeldramer. Första akten infriar några fördomar om konstformens inneboende tristess. Sceneriet står stilla, sångarnas rörelser ser fåniga ut trots det allvarliga anslaget, musiken är lättsam och den sjungna dialogen smått bondkomisk.

Att opera verkligen är något som provocerar syns tydligt i historien om Göteborgs operahus. Bygget kantades av politiska strider. Redan 1969 bestämdes att arkitekterna Lund & Valentin skulle rita ett nytt hus för musikteater, men politiska motsättningar fördröjde processen. När man så slutligen skulle börja bygga i slutet av 70-talet startades en vänsterpolitisk kampanj mot bygget. Över 100 000 namnunderskrifter samlades in och ett protestmöte på Scandinavium 1977 samlade över 7 000 personer. Och motståndet skulle fortsätta även under nästa årtionde.

I ett jubileumsnummer av tidningen Proletären från 1995 blickar man tillbaka:

»1985. I mars beslutar Göteborgs kommunfullmäktige om rivning av Gamla Ullevi och bygge av ett nytt operahus på tomten. Endast Frank Baude röstade emot.«

Det blev en långdragen kamp.

»1989. I Göteborg rustar sig (r) ånyo för kamp mot planerna på ett nytt operahus, som åter aktualiserats.«

En av dem som var med och protesterade skriver till mig:

»Vi tyckte pengarna skulle gå till förortskultur och inte till finkultur. Det var för dyrt att satsa på ett skrytbygge som ytterst få människor i Göteborg skulle använda sig av. Den vanliga människan hade andra prioriteringar, typ teater om de egna villkoren, musik, sånt som man förstod (dock inte schlagerfestivalen, för den var kommersiell och häcklades). Sånt skulle vi ha. Tältprojekt och förortsteater. Jag hade inga direkta motargument mer än dessa. Mest av allt begrep jag mig inte på opera, tyckte det var tråkig kultur! Jag har aldrig gillat opera, men är mer vidsynt nuförtiden.«

Hösten 1994, invigdes slutligen Göteborgsoperan. Slutnotan för bygget hamnade på 558 miljoner kronor.

Det blir paus. Jag köper en barockt dyr macka och ett glas vin och spanar på paranta damer som småpratar i klungor. De flesta tycks smutta på just vin. Det är ont om plats och vi smyger oss inpå ett upptaget bord för att ställa ifrån oss glasen. Håller volymen nere när vi redogör för våra tvivel efter första akten, undrar vad de andra tycker och försöker tjuvlyssna. Förstår de något som gått oss förbi? När signalen som markerar att föreställningen börjar igen ljuder måste jag svepa vinet. När folk passerar mig i bänkraden för att komma till sina sittplatser ber vi varandra om ursäkt och ler artigt.

I andra akten händer det något. Fnissandet, skruvandet och distansen till sångsättet, 1700-tal och märkliga instrument som teorber är borta. Solisterna är enastående, känslorna tidlösa. Människornas längtan och förtvivlan förmedlas över språkklyftor, tidsgap och olika kulturella förförståelser. Förvånad märker jag att jag får gåshud när sopranen Ida Falk Winland sjunger ut Morganas förvirrade känsloliv. Det är samma strängar som populärmusiken spelar på, om än på ett sätt jag är ovan vid. Kombinationen mellan det visuellt strikta och återhållsamma och de stora gesterna i handling, sång och musik gör intryck, även om det ligger långt från den teater och de konserter jag är van vid.

I nästa paus viskar jag till mitt sällskap:

»Har du märkt hur artiga alla är?«

»Det är inte det att de är artiga, det är att de är glada att se unga människor här« viskar hon tillbaka.

»Det tror jag inte på« svarar jag.

När vi slår oss ner igen vänder sig kvinnan bredvid mig till oss och frågar med ett leende:

»Går ni på opera ofta? Det är så roligt att se unga människor i publiken.«

När vi lämnar Göteborgsoperan funderar jag på hur vilka föreställningar det finns kring opera, mina egna och andras. Enligt musikprofessorn och operaforskaren Anders Wiklund är det inte konstformen i sig som får människor att känna sig exkluderade, utan institutionaliseringen av den. Det är alltså inte arior, uvertyrer, recitativ och mezzosopraner i sig som stänger ute. Det är när de placeras i en egen byggnad och omgärdas av ritualer som tröskeln höjs. När man tror att man måste veta vad begreppen betyder för att få ut något av den musikteater opera faktiskt är. Tar man operan ur operahuset försvinner också mycket av det ceremoniella runt om.

»Det är inte operahuset som bygger upp koderna, det är egentligen publiken som går dit som gör det. Ingen på operan säger att du måste gå klädd på ett speciellt sätt, man bryr sig om att leverera musikteater. Och jag kan se en fara för operakonsten i hur koderna och konventionerna skapas. Går du på en operafestival ser det annorlunda ut. Även om uppsättningarna är desamma är publiken en annan« säger Wiklund.

I Sverige var det förvisso kungligheter som började roa sig med opera, vilket har satt sin prägel på uppfattningar och status. Därför är det intressant att det ser annorlunda ut i ursprungslandet, Italien, där opera både historiskt sett och idag har en bred folklig förankring.

»Det är väldigt kulturellt betingat. För en italienare är det där inget problem. Man har en annan inställning till konstformen. Opera har aldrig varit högborgerligt i Italien« förklarar Wiklund.

Kultur är inte bara sina etiketter. Det gäller opera, lika väl som dansband och utsålda rockkonserter. Ingetdera kan reduceras till blott ›borgerligt‹, ›svennigt‹ eller ›kommersiellt‹. I slutändan väger den personliga upplevelsen tyngre.

 

Faktaruta

Opera är en form av musikteater, som i regel innehåller symfoniorkester, kör och klassiskt skolade solosångare (solister). Till detta kommer teaterdelen, med smink, kostymer och rekvisita. Begreppet opera betecknar alltså en genre, inte ett sätt att sjunga. Idén och praktiken att sammanföra musik och drama har funnits länge, men just formen opera uppkom i Italien i slutet av 1500-talet. I mitten av 1600-talet lät drottning Kristina sätta upp de första operorna i Sverige. Det är en gammal underhållningsgenre, som lever vidare i vår tid såväl i återkommande uppsättningar av klassiker som i nyskrivna verk. På operahuset i Göteborg sätter man även upp dansföreställningar och musikaler, varav det senare är det som drar mest publik.

Publicerad i Faktum #104, april 2011