Hos Carema arbetar ”resurseffektiva intäktskonstnärer”. Hos bemanningsföretagen kallar sig arbetarna ironiskt för trälar, daglönare och flexhjon.
Arena har träffat timmisarna – de just nu bortglömda avtalslösa vårdarbetarna som bär upp både offentlig och privat sektor.
Rapporterna från vården tenderar att handla om vanvård och missförhållanden. Ibland leder det till demonisering av de anställda, som när det privata vårdföretaget Caremas personal utsattes för sten- och äggkastning, trots att det egentligen var deras chefer som var i blåsväder.
Under hösten handlade mediernas granskningar av vården om Carema, vanvård och riskkapitalism. Hela förra året talades det mycket om de dåliga arbetsvillkoren för anställda i bemanningsföretag. Kritiken mot de privata bemanningsföretagen har varit hård. Nyligen gick Vänsterpartiets kongress emot sin partistyrelse och beslutade att som första riksdagsparti kräva ett förbud.
Men det finns en annan del av vården som glöms bort just nu – och det är de timanställdas verklighet.
Att vara anställd i den offentliga sektorn i stället för i bemanningsföretag är ingen garant för att man har det bättre.
Om detta är det många som vill berätta. När jag på internet efterlyser timanställda att intervjua är responsen massiv. De har olika bakgrund, har jobbat på olika platser och har olika erfarenheter. Men en sak förenar dem. De vill vara anonyma. Sanna, en kvinna i 30-årsåldern, sammanfattar deras skäl:
”På det hela taget kan jag bäst beskriva tillvaron som timanställd i vården som en extremt utdragen Idol-audition. Det kan krävas år för att uppnå belöning för det man har visat sig gå för hundra gånger om, men är man inte tillräckligt insmickrande kan man ändå få gå”.
Hon är inte ensam om att uppleva sin arbetssituation på det sättet.
Timanställning är ingen egentlig anställningsform, utan ett vardagligt uttryck för att vara timavlönad visstidsanställd. Om man inte har fasta timmar kallas man in med kort varsel och får betalt per arbetad timme. Det är en speciell arbetsmarknad, där de allra flesta hoppas på en tillsvidareanställning. I stället arbetar man på otrygga visstidsjobb, inte sällan flera stycken samtidigt för att kunna vara på den säkra sidan i slutet av månaden.
Att ta sig ton och uttrycka kritik kan få obehagliga konsekvenser. Risken man tar är att förlora sin försörjning. Ewa Glimhed, ordförande för LO-sektionen i Malmö, berättar att även facket har svårt att få sina medlemmar att prata.
”Jag har själv försökt få timavlönade medlemmar att kliva fram och berätta om sin situation men de vill ju ha jobb dagen efter också, så man vågar inte. Detta är verkligheten 2012.”
Hon säger att det är svårt att få medier att uppmärksamma situationen, eftersom de gärna vill ha ansikten och namn. LO driver frågan om tryggare anställningar gentemot kommunerna i avtalsrörelsen. Ett av kraven är att visstidsanställda, där de timanställda ingår, ska sluta diskrimineras gällande löner och arbetsvillkor.
Men de arbetande jublar inte över fackets insatser. Helena, 28, som jobbar i den kommunala hemtjänsten, upplever att facket inte finns till för henne som timanställd, och uttrycker besvikelse.
”Jag försökte prata med den fackliga på jobbet men hon sa bara att det inte fanns något att göra. Det är så uppenbart att man är mindre värd, oavsett hur mycket man jobbar. Det är bara att gilla läget, känns det som.”
Få timanställda är med i facket. Dessutom saknas ofta uppgifter om anställningstid, rörlighet och kompetens, liksom statistik över hur många de är. Men jämställdhetslagarna och arbetsmiljölagen gäller även för timanställda, och statistiken behövs. De blir en osynlig grupp, vilket i sig säger mycket om deras status på arbetsmarknaden. Vad man däremot vet är att de nästintill saknar sjukfrånvaro.
När Helena följde lagen, och uppmärksammade något som borde ha lett till en Lex Sarah-anmälan, var hon för obekväm.
”Man drar sig för att säga ifrån när något är fel, till exempel när man upptäcker att de gamla inte har det bra. En gång påtalade jag att en kvinna inte fick hjälp med det hon hade rätt till, och efter det blev jag inte inringd på flera veckor.”
Hon fick helt enkelt skaffa sig fler timanställningar, för att få ekonomin att gå ihop. Straffet för att Helena agerade korrekt innebar att både hon och de brukare hon hade hand om förlorade kontinuitet och trygghet.
Också Sanna känner sig tvungen att gilla läget. Hon jobbar på ett äldreboende och säger att det är vanligt att hennes arbetsgivare skriver ut anställningsavtal för vikariat på tjänster som inte är vikariat, utan tjänster där tidigare personal helt slutat sin anställning.
”Man drar dessutom in privilegier för timanställda, undviker in i det längsta att bekräfta deras rättigheter. Att timanställda snopet får jobba eller sitta hemma medan ordinariepersonalen får gå på julbord är en sak, men det är ännu sämre när cheferna inte korrigerar felaktigt ifyllda OB-listor. Till sin egen favör förstås.”
Sanna berättar om en arbetsmiljö där man inte upplyser timanställda om att de har rätt till sjuklön och OB-tillägg, och att många därför har gått miste om stora inkomstsummor.
”Är du en obehaglig jävel som vet om dina rättigheter blir du i bästa fall bemött med tystnad och i sämsta fall inte längre anlitad. En personlig schism mellan en timanställd och en gruppledare kan leda till drastiskt neddragna försörjningsmöjligheter. Mina chefer sköter sina uppdrag alldeles utomordentligt uselt. Från kompisrekryteringar till rena olagligheter och lögner vid inspektioner.”
I samband med att bransch- och arbetsgivarorganisationen Bemanningsföretagen drog igång kampanjen Vi kallar oss… förra året hamnade frågan om bemanningsverksamheten åter på dagordningen. Tanken var en käck tävling där de bemanningsanställda själva skulle komma på ett nytt begrepp, en titel på sin arbetsform. En kampanjsida skapades, liksom en Facebooksida. Vad upphovsmakarna uppenbarligen inte hade räknat med var den uppdämda ilska de bemanningsanställda plötsligt fick möjlighet att ge uttryck för.
Reaktionen blev så förödande att kampanjen stängdes ned i förtid. ”En orkestrerad attack” var vad vd:n Henrik Bäckström hade att säga om de många vittnesmålen från golvet i hans verksamhet. Träl, daglönare och flexhjon var några av de förslag som inkom och raderades från hemsidan.
Frågan är vad “timmisarna” skulle kalla sig själva om de fick samma möjlighet. ”Daglönare” är ordet som fackets Ewa Glimhed använder.
Att inte kunna eller våga tacka nej har sina konsekvenser. Många jobbar helt enkelt mer än vad man egentligen får, så som Johanna, 32 år, gjorde på ett privatägt äldreboende för några år sedan.
”De sa inget när man jobbade för mycket. Som mest tror jag att jag jobbade 28 dagar på raken. Någon gång fick jag till och med sova över på jobbet då jag knappt skulle hinna sova fem timmar mellan två 12-timmarsskift om jag åkte hem.”
Hennes exempel på hur det tänjs på regelverken är långt ifrån unikt.
Johanna vet vad det innebär att inte vara fackligt ansluten. Hon minns särskilt vad som hände när äldreboendet hon jobbade på sade upp det kollektivavtal som tidigare hade gällt. Men att vara fackligt ansluten och göra något fackligt var inte att tänka på.
”Det var nästan lika med att bli uppsagd på stående fot. En av mina arbetskamrater vars ledighet hastigt drogs in blev faktiskt av med sitt jobb när hon hotade att gå till facket. Hon var provanställd, och förlorade alltså tillsvidareanställningen och fick gå. Hon hade tidigare arbetat två år inom samma företag, bara på en annan ort. Men det struntade de i.”
Det råder stor ojämlikhet mellan timanställda och tillsvidareanställda, trots att de utför samma arbetsuppgifter. De timanställda tjänar generellt sett mindre, även om de jobbar heltid. Timanställningar är heller inte det ungdomsfenomen som det gärna beskrivs som. Medelåldern för hela gruppen visstidsanställda arbetare inom kommuner och landsting är 35 år, och många av dem blir kvar på sina visstidsanställningar år efter år – det är sålunda ingen snabb och smidig väg till ett fast jobb.
Feline Flodin är 31 år och den enda av de jag pratar med som kan tänka sig att ställa upp på bild. Hon är en av alla dem som rings in vid behov och är en av få fackligt anslutna på sin arbetsplats.
”Att man kan ’arbeta sig uppåt’ i ett företag gäller inte merparten av de timanställda. Det tycks saknas en vettig relation mellan anställningsprivilegier och ansvar. Inte sällan är man från ledningens sida beredd att ge timanställda fullvärdigt ansvar, och även sätta timanställda i en position där de ofrivilligt blir arbetsledande. Samtidigt ser ledningen inga problem med att gång efter annan förbigå långtida timmisar vid nyrekryteringar”, berättar hon.
Helena jobbar motsvarande heltid, ibland sex- eller sjudagarsveckor, och märker ofta av hur hennes villkor skiljer sig från de tillsvidareanställdas. Tidigare jobbade hon för ett bemanningsföretag, med helt andra arbetsuppgifter. Liksom nu fick hon inget anställningsbevis. Hon menar att det egentligen inte är någon skillnad mellan att arbeta för ett bemanningsföretag och att jobba på timmar för kommunen, förutom att hon tjänar sämre i vården.
”Man är utbytbar och livrädd på samma sätt. Men bemanningsföretagen pratar ju folk om i alla fall, medan kommunen betraktas som snäll på något sätt. Synen på oss i vården är ofta att vi jobbar där för att vi är särskilt goda människor, inte för att vi har räkningar att betala. Jag har inte ens fått något avtal, det var bara att börja jobba.”
Frihet. Flexibilitet. Det är ord som för många har blivit parodiska i sin brist på verklighetsanknytning på arbetsmarknaden. Arbetsgivarens flexibilitet är som bekant inte synonym med den anställdes, och då det inte finns några garantier för framtida inkomst har en timanställd svårare att få hyresavtal, ta banklån och göra köp på avbetalning än en tillsvidareanställd.
I Malmö motsvarar timanställningarna 1 000 heltidstjänster. Enligt arbetsgivarens egen statistik rör det sig om över 7 000 personer och de flesta arbetar över halvtid. På hela arbetsmarknaden vill sju av tio visstidsanställda ha en tillsvidareanställning med heltidslön.
Timanställningarna finns för att hantera arbetstoppar och för att försöka spara pengar i en redan ekonomiskt hårt prövad vårdapparat. Men ofta blir kostnaderna för en timanställd dyrare än dem för en tillsvidareanställd, inte minst när mycket tid går åt till introduktion och inskolning av ny personal.
Vad blir personalomsättningens konsekvenser för brukarna, de som vårdas? Göteborgs-Posten rapporterade i januari om en man som under 71 dagar hade besök av 55 olika personer från hemtjänsten. En kvinna hade 28 olika personer hos sig på en månad. Deras anhöriga försökte föra logg och ta foton, för att kunna hålla reda på alla nya ansikten. Den ansvariga områdeschefen sa att en av de viktigaste åtgärderna var att minska antalet timvikarier.
Det allra bästa sättet att på kort tid förbättra kvaliteten och kontinuiteten i bland annat hemtjänsten är långsiktiga anställningar i någon form. Vikariepooler är ett annat alternativ. När skräckberättelserna från vården återkommande fyller tidningarna kan det vara värt att sätta saker i sitt sammanhang. En stor del av dem som utgör den samhällsnödvändiga funktion som vården är arbetar under usla villkor. Många har ofta till och med sämre villkor än de bemanningsanställda, som kan ha en garantilön mellan uppdragen. Den politiska viljan är svag, och de mål som det ändå beslutas om uppfylls inte av ansvariga tjänstemän och chefer. Under tiden jobbar både många av de anställda i privat sektor och många av de 140 000 visstidsanställda inom kommuner och landsting för betalning som sätter dem på ruinens brant. De arbetar utan avtal, utan arbetstidsbegränsning och utan trygghet, utlämnade till godtycke.
Publicerad i Arena #1 2012